Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lundgren överraskade

Annons

Lundgren angrep omedelbart regeringen för skolpolitiska fadäser, vårdköer, arbetslöshet, medborgerlig otrygghet och ett orimligt skattetryck som slår hårt mot vanliga löntagare. Lundgren exemplifierade med undersköterskan som måste betala 60 procent av sina surt förvärvade slantar i skatt. I och för sig inga nyheter men klart och frejdigt i framförandet.

Göran Persson föreföll emellertid påtagligt nöjd med situationen. För en socialdemokratisk statsminister är det alltid angeläget att ha moderatledaren (oavsett vad denna/denna för tillfället heter) till huvudmotståndare. Sådant enar "rörelsen".

Kristdemokraternas ordförande Alf Svensson skulle som borgerlig statsministerkandidat (saken var faktiskt på tal i fjol) vara en mer svårfjällad fisk för Göran Persson.

Dels begriper Svensson att tala varmt, vinnande och vackert om mjuka mänskliga värden inom vård och omsorg medan Bo Lundgren ofta intill tjatighet ältar krassa krav på skattesänkning.

Dels är Svensson en farligt förslagen debattör som ofta kniper polemiska poänger. I går var han den ende, som lyckades avväpna Göran Persson genom att med en dråplig replik få skrattarna på sin sida i kammaren.

Göran Persson klarade sig övervägande bra. Hans och regeringens ställning är fortfarande utomordentligt stark. Persson har finslipat sin personliga stil och talar lågmält och förtroendeingivande. Skärper tonen något gör han bara mot Bo Lundgren - och mot bundsförvanten Gudrun Schyman. Den sistnämndas försök att framstå som frejdigt pådrivande vänsterkraft torpederade statsministern med varningar för banal överbudspolitik. Persson förklarade att han fått nog av urspårade budgetar. Istället talade han om nödvändigheten av tillväxt i ekonomin och lät härvidlag emellanåt som ett eko av en viss Gunnar Emanuel Sträng.

Ganska svaga var emellertid Perssons angrepp på borgerligt styrda kommuner, framförallt Stockholm, som praktiserat privatisering av vård och annan social service.

Antagligen var hans inlägg i hög grad avsedda för "invärtes bruk", det vill säga för att tillfredsställa socialdemokratins traditionalister och ideologiska testuggare, som inte vill veta av någon privatisering.

Markeringen kan också ha visst värde i den alltid pågående konkurrensen med Gudrun Schyman om vänsterväljarna.

Slaget om Stockholm kommer att få stor betydelse för både regering och opposition i valrörelsen.

Här gäller det för de borgerliga att hävda sitt liberala, politiska alternativ med privatiserad vård, fria skolor och ekonomiskt nytänkande.

Folkpartiledaren Lars Leijonborg attackerade hårt i skolfrågan, som hans parti vill driva som huvudfråga i valrörelsen.

Tyvärr har Leijonborg fortfarande svårt att få riktig retorisk tyngd i inläggen. Han blir både gnatig och hackig när en fråga engagerar honom. Den ambitiöse folkpartiledaren försöker säga så mycket som möjligt under den snålt utmätta repliktiden med påföljd att inläggen blir så detaljerade att vanliga väljare efteråt inte kommer ihåg, vad han egentligen sagt.

Leijonborg predikar lätt för de redan initierade och frälsta, vilket alltid är farligt i en valrörelse. Han måste komma till rätta med detta!

De två gröna partierna - centern och miljöpartiet - hamnade litet vid sidan av debatten, trots att fyrklövrar och maskrosor numera tycks stabilt rotslagna på var sin sida av blockgränsen. För centerns del kan det bero på att partiet inte kunde företrädas av sin nya partiledare, då Maud Olofsson inte är riksdagsledamot.

Hon kanske blir ett trumfkort som hennes parti kastar in längre fram i spelet, när väljarna börjat längta efter nya ansikten?

Mer läsning

Annons