Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lundell bjöd på rent guld

Annons

Musik
Ulf Lundell
Sammilsdal, Leksand, söndag 28 juli
publik: drygt 2 500 personer

Ulf Lundell sjunger "När jag kysste havet". Efteråt berättar han att han fått medalj och blivit utsedd till hedersjämte, sedan pekar han upp mot klockan på Stortorget i Östersund.

- Tiden är kort, snart är Yran slut för den här gången.

Då pekar den stora visaren på tio över och den lilla på två. Uffe sätter punkt för Storsjöyran 2002 med ett magert litet tvåtimmarsset och spikar strax före tre på natten dit "Kär och galen" som första extranummer. Några ynka timmars vederkvickande sömn senare står han på Himlaspelets gräsmysiga utomhusscen i Leksandsgropen. Och öppnar söndagkvällens maratonkonsert med "Kär och galen". Senare kommer också "När jag kysste havet". Och ett helt gäng andra mer och mindre glittrande, nya och gamla, vackra och trista pärlor ur den gigantiska lundellska låtkistan.

Ulf Lundell fjäskar lite med publiken:

- Här är en låt från Leksand. Öhrm-uhrm-örrrrh... Leksands-låten....

Ulf Lundell skäller lite på publiken:

- Jag tycker de är för saggiga här framme, jag behöver er hjälp. Ni där uppe, ni som har tagit med er tv-soffan på rockkonsert... I need you-I need you-I need you!

Strax dessförinnan har Ulf Lundell gjort en Angus Young och sprungit två varv runt gräset i Gropen med Telecaster-rockguran i högsta hugg. Riffat för damerna, poserat för herrarna, visat prov på enastående spänst och vilja.

- Antingen så har han börjat borsta igen eller också är han lycklig, konstaterar min gode vän från Getbro med ett cyniskt men glatt flin.

Tre sekunder därefter riffar Lundell och hans band ur sig en strålande, vital version av "Lycklig man", och frontaren själv ser nästan ut som en exakt kopia av Dustin Hoffman. Ni vet, så som Hoffman såg ut när han spelade ruffig småskojare med hjärtat på rätta stället i filmen "Slumpens hjälte".

Och är det inte... är det inte... jo, det är baske mig den gänglige Fredrik från Facer som står där och spelar tredjegitarr bakom Ulf Lundell och Janne Bark. Helt säkert en liten bidragande orsak till att det låter så friskt och raskt om sommarens Lundellband.

Det låter fantastiskt bra om bandet. De rullar ut rallarrock och undviker elegant varje eventuell tendens till att göra gubboogie av låtmaterialet. Sommaren Lundellkomp svänger. De rockar tungt och blött och tajt.

Som ett svenskt E-street.

Men de stunder då Ulf Lundell låter allra vackrast och tyknast i Gropen den här kvällen är inte de stunder då han låter som en svensk Dylan- eller Springsteen-klon.

I flera av sångerna för kvällen låter Ulf Lundell snarare som en passionerad Van Morrison med stänk av ung Neil Young.

Det är kalasbra nästan hela tiden.

Ulf Lundell har vid ett flertal tillfällen bjudit på sömniga eller rentav mardrömslika konsertupplevelser. Den här ljumma kvällen i Gropen bjuder han på rent guld. Klockrent. Storslaget. Underbart.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons