Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljuger forskarna om vargen?

Annons

Men i upphetsningen ger han sig på oss viltforskare på Grimsö, och påstår att vi ljuger, och det måste vi givetvis bemöta. Det vore ju för illa om man inte ens kan lita på forskarna.

En av de viktigaste anledningarna till att man från det allmännas sida lägger pengar på vargforskning är ju att man vill få fram fakta, för att balansera den mängd rykten och lösa påståenden som vargdebatten vimlar av.

Vi inom forskningen försöker leva upp till detta ansvar, och jag kan försäkra att vi verkligen inte ljuger eller far med halvsanningar.

Vad är det då vi har ljugit om enligt Eriksson? Jo, vi har förtigit att vargar kan angripa och döda människor. Detta är helt fel. Ingen av oss på Grimsö hävdar att vargen är helt ofarlig, och vi förnekar inte att det förekommit angrepp på människor. Vi har tvärtom bidragit till den största sammanställning som gjorts i modern tid av vargangrepp på människor. Rapporten heter "Frykten for ulv. En tvärvidenskaplig undersökning". Den är skriven på norska, och kan rekvireras från Norsk Institut for Naturforskning NINA, Tungasletta 2, NO- 7004 Trondheim, Norge. Alla de fall av angrepp som Eriksson anför finns dokumentarade där, plus ytterligare ett stort antal.

Rapportens slutsats är att det är i tre typer av situationer vargar angriper, nämligen:

1) när de har rabies,

2) när vargstammen vuxit sig stor men de naturliga bytena utrotats, samt

3) vargar som vants vid att bli matade av människor, till exempel vid campingplatser i nationalparker eller förrymda tamvargar.

De indiska fallen hänförs till typ 2, medan det senaste fallet i Sverige, angreppen i Dalarna och Gästrikland på 1820-talet kan hänföras till typ 3. Där var det fråga om en tam varg som rymt.

Vi ska alltså se till att vi inte får en för stor vargstam i förhållande till älg- och rådjurstillgången, något där vi forskare gärna hjälper till med underlagsdata (den extremt låga älgtätheten i Åmot som Eriksson åberopar, är mer orsakad av skogsägarens strävan att hålla skogsskadorna nere, än av vargarnas uttag, men bör alltså rättas till).

Trots att vargangrepp på människor alltså förekommer, är de extremt ovanliga. I Minnesota i USA där barnens aktiviteter mer liknar våra än vad de gör i Indien, och där man har mer än 2 000 vargar, har ännu inget barn angripits.

I hela USA och Kanada med mer än 50 000 vargar, har det förekommit färre än 10 angrepp av friska vilda vargar de senaste 100 åren, inget av dem med dödlig utgång. Det finns alltså ingen anledning att skrämma upp folk.

Barn som åker på en skogsutflykt med sina föräldrar, löper en ojämförligt större risk att skadas eller dödas under bilfärden dit, än att skadas av varg under vistelsen i skogen.

Sedan var det hundarna. Här ligger helt klart det största problemet i dag med vår vargstam. Det är dock inte sant att vi forskare rekommenderat tagghalsband. Tvärtom, vi upplyser om att de är värdelösa.

Vad gäller vår undersökning av huruvida det är vargarna som uppsöker hundarna eller tvärtom, så har Eriksson fått en del om bakfoten.

Försök vi gjort med skällande hundar i närheten av radiomärkta vargar visade att vargarna i de allra flesta fallen inte var intresserade. Undersökningen av reaktion hos hundar i band för färska vargspår är inte klar ännu, men av 20 hittillls testade hundar av olika raser var 10 mycket intresserade av vargspåren och följde dem ivrigt. De övriga 10 var ointresserade. Ingen hund visade rädsla. Utfallet blev nästan exakt likadant som när hundarna testades för andra hundars spår.

En anledning till att Eriksson tror att vi ljuger kan kanske vara att han fått för sig att det är vi på Grimsö som "jobbar med att få till en livskraftig stam" . Detta är helt fel.

Som forskare försöker vi hålla oss neutrala i den politiska frågan om vi ska ha varg eller ej, och hur stor stammen ska vara. Vi tar bara fram de data som myndigheterna frågar efter för att genomdriva demokratiskt tagna beslut. Vill man ändra vår vargpolitik får man ge sig in i politiken och försöka skapa majoritet för sin uppfattning där.

OLOF LIBERG

Mer läsning

Annons