Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet på hösten är förvirrat

Annons

Här sitter man alltså återigen med Word-programmet i näsan och en tom, vit sida som, helst innan soluppgången, ska ha fyllts med allehanda relativt ointressanta, men ack så fängslande ämnen och funderingar.

Men så när man som mest i förtvivlans vrå söker efter uppslag kommer mamma instormande, visslandes och börjar rota enerverande i skivstället där alla skivor försiktigt blivit placerade i kronologisk ordning under färgskala och typsnitt. Men ta du den tid du behöver mamma lilla, säger jag och hatar Peter Harrysson.

Så vänder man sig uppgivet mot skärmen, i ett nytt tappert försök att slänga ihop något innan grannarna ovanför, som begåvats med väldigt nedsatt hörsel, sätter på tv: n för att titta på inspelade nyheter från -93, utan förståelse över ljudvolymen som faktiskt skulle kunna orsaka hörselskador hos individer som (av någon anledning) bosatt sig långt borta från deras vardagsrumsgränser, bara för att sedan bländas av bokstäverna som lyser med sin frånvaro och för att svara i tele-fonen som ringer sin sjunde signal.

Jag bestämmer mig dock efter telefonsamtalet att jag har förtjänat en paus. Jag slår mig ner i soffan för att titta på lite avslappnande tv, men jag möts av en hysterisk Bruce Willis som skriker nonchalant åt mig.

Jag lyckas därefter inte finna fjärrkontrollen som gömt sig någonstans mellan soffkuddarna, och i

kaosletandet hittar jag i stället en enorm mängd saker som jag inte alls vill bekanta mig med, inklusive ett bananskal.

Jag lovar mig själv att aldrig mer äta frukt som inte kommer ur en plastförpackning och är märkt yoghurt. Samtidigt känner jag, trots snorande och hostande, en svag doft av melon från papperskorgen och undrar stillsamt om kanske papperskorgen gör sig bättre ute på fönsterblecket.

Det påminner mig förresten om min katt som trots liten storlek lyckas göra stora ting i kattlådan utanför min dörr, och hur jag i onsdags hade en lektion i kattsandsbyte med henne så att hon om ett tag förhoppningsvis klarar detta själv. Men intresset för kursen var litet och jag måste erkänna att även mitt eget falnade en smula när jag upptäckte att kompositionen i den röda plast-

påsen luktade japanska äggnudlar.

Men vad var det jag pratade om? Det har jag glömt. Eller som en polare till mig uttryckte det så vackert häromdagen: "Jag har faktiskt väldigt dåligt minne, och då är det svårt för mig att komma ihåg."

Jo, just det! Jag degar i soffan och är väldigt irriterad men samtidigt imponerad över att jag lyckats fiska upp ett trettiotal föremål ur stoppningen, men inte den förgrömmade fjärrkontrollen, när jag till min fasa tvingas beskåda en ohygglig Fame Factory-reklam med Bert Karlsson irrandes i rutan, iförd enbart kalsonger.

Det hade varit traumatiskt nog för svenska folket med bara vetskapen om programmets början, men att även bli påtvingad en halvnaken Bert mitt i en oskyldig soffstund borde vara straffbart.

Per Albin Hansson ljög alltså ganska grovt, 1939, när han förklarade på sin ganska mesiga, skånska dialekt att Sveriges beredskap var god.

Det var den inte då, och inte nu heller. Inte inför attacker som

dessa.

Var, var jag nu? Ibland är det minsann viktigt att stanna upp och känna efter om man är kvar, och om allting sitter på plats. Om man inte har torrlepra givetvis. Då har man kanske lite svårare att hålla koll på alla kroppsdelar.

Jo, så där satt jag i alla fall med bilder i huvudet jag inte ville ha och var plötsligt lite orolig över om jag skulle få ihop någonting till lördagen. Det var då i allt intensivt undrande jag kom på hur min rubrik skulle lyda; Livet på hösten är tämligen förvirrat.

Längre än så kom jag inte.

Mer läsning

Annons