Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet efter tsunamin

Annons

Tsunami-vågen var på väg in mot Thailands kust. Det vet Sara Axelsson nu, ett år efter katastrofen. Tidningens reporter träffade henne innan familjen åkte till Thailand över jul för att delta i minnesceremonier och för att döpa dottern Clara, som gurglar i mammas famn. Hon föddes samma dag i juli som familjen Axelsson fick budet att sonen Charlie hade identifierats.

Under det här året har hon och maken Peter valt att vara öppna med sina tankar och känslor.

- Vi har inte varit hos någon psykolog, men vänner och bekanta har fått lyssna, om och om igen.

Kanske skriver Sara en bok om att överleva och om att leva vidare. Om hur hon drack coca-cola mitt i katastrofen, om saknaden efter Charlie och mamma Berith och om hur hon och maken Peter mötte vardagen och gjorde bankärenden första måndagen hemma i Mora.

- Vi sade till varandra: Nu är det så här. Det blir inte lätt.

Familjen bodde i en liten bungalow i Khao Lak, med mormor Berith i hyddan intill. Alla var jätteglada att de fick bo så nära havet. På annandagens morgon surfade Peter på internet för att kolla rykten om ett terrorhot mot Phuket.

- Ingenting hade hänt, skönt. Det lugnade säkert pappa hemma i Mora, säger Sara.

Medan hon fixade med tvätten hörde Sara ett dån växa i bakgrunden, som om någon tömde en container. Samtidigt hörde hon skrik.

Hon lät kranen rinna och gick ut. Peter kom rusande med Fanny vid handen och Charlie i famnen.

- Spring, skrek han. Och jag såg på hans ögon att det var allvar. Att jag skulle låta kranen rinna.

Hon sprang för sitt liv och såg en hög våg bryta över restaurangtaket vid stranden. Det handlade om sekunder och tiondelar, familjen hann 20 meter och uppför en trappa och bakom en vägg.

- Jag hann tänka: Det här gick ju bra, under den tiondels sekund som vattnet slog över benen och vi flöt. Jag hade fortfarande terror i huvudet och tänkte att någon måste ha sprängt en bomb, och att vattnet skulle dra sig tillbaka.

Men vågen dränker allt, hon fastnar bakom ett skåp under vattnet, hittar en luftficka, kommer upp, ropar... Då är det tyst. Alla skrik har tystnat.

Sara simmar ut bland krossat bråte, i höjd med palmtopparna och hör Peter ropa. Ett huvud guppar bredvid hans. Hon ser inte riktigt för glasögonen är borta, men det är sexåringen Fanny. De flyter på en garderob.

Sara vill dyka för att leta efter tvååringen Charlie, men hon inser samtidigt att hon inget kan göra.

- Han är borta. Vi får aldrig se honom mer. Nu blir Charlie en ängel, ropar Sara till Fanny, för att överrösta det forsande vattnet som suger ut dem till havs.

Sara visste genast

att den lille inte kunde ha klarat den kraftiga vågen, och förstod också att detsamma gällde mamma Berith, som inte hann uppför trapporna.

Människor ropade på hjälp och Peter simmade iväg. Som brandman är han utbildad att rädda liv.

- Visst kände man; Lämna oss inte. Men om vi hjälpte andra kanske någon kunde hjälpa Charlie, även om jag förstod att det var för sent.

Peter hjälpte en tysk flicka i 8-årsåldern och de fick fotfäste på några vassa korallklippor. Sara med sönderskuret knä, häl, fotsulorna och hand. Så hörde de dånet av den andra vågen och klättrade så högt de kunde för att möta vattenmassorna.

Sara är tränad simmerska, men trots god teknik och medaljer var hon nära att drunkna i den andra vågen. Hon hade fullt sjå att parera ett frysskåp som riskerade att krossa henne.

Och mitt i denna virvlande soptipp såg hon den blå dunken flyta förbi. Dunken som hon gett till Fanny, som hon sagt att dottern måste hålla fast, hårt, med båda händerna.

- Nu har jag förlorat henne också, tänkte jag.

Vattnet drog sig undan igen och Sara stod på samma korallklippor. Ensam. En coca-colaburk komkom flytande. Hon öppnade och drack, mitt i alltihop visste att hon behövde energi för att orka.

En tredje våg kom och spolade henne ner i den bruna sörjan igen. Men efter några minuter bottnade Sara och på något sätt tog hon sig fem meter upp i ett träd.

Nu gassar solen och Sara börjar känna sig svag. Kroppen som varit i full stridberedskap slappnar av, adrenalinet rinner undan.

Klockan har hon kvar, liksom bikinin och vigselringarna. Den går fortfarande och visar halv tolv. Det är bara en timme sedan vågen slog in.

Charlie och Berith är borta, förmodligen Fanny också, och Peter. Hon sitter i en trädklyka på andra sidan jordklotet, utan familj, långt från Mora.

Hon ser suddigt utan glasögon, får be svenskan i samma träd om hjälp att hålla utkik. Hon som räddat sig med den ena sina tvillingar.

Men se där kommer Peter. Vad bra att han lever.

Minus 4 blev minus 3.

Sara får skjuts av en moped, leriga sår tejpas igen, det går rykten om nya vågor och jordens undergång. De flyr en bit upp i bergen.

Sara hade sett den blå dunken flyta förbi. Hur ska en sexåring ha klarat sig? Men Peter säger att Fanny är en överlevare. Han fortsätter att leta. Själv kan Sara inte gå.

- Jag tänkte på hur det skulle vara att komma hem utan barn, till ett tomt hus. Visst hade jag ett barn i magen, men skulle inte det bli som en repris på ett lyckligt familjeliv? Vad jag skulle säga till dem där hemma. Genom att föreställa mig deras reaktioner började jag känna.

Till slut hör hon hur Peter ropar högt. Genom fönstret ser Sara, suddigt, närsynt, hur en lång mörk figur lyfter upp en liten blond, rufsig sak. Fanny hade hittat dem.

- Då tänkte jag: Bättre än så här kan det inte gå.

Att dottern klarade sig var ett under. Det vet Sara eftersom hon själv känt kraften av de tre vågorna i kroppen.

Senare, i november, hittade paret Axelsson den tyska flickans bild på internet. Flickan som de hade hjälpt upp på korallklipporna hade inte klarat sig.

Hemma i Mora stod sängen obäddad efter Charlie. Det gör den fortfarande. Fanny har satt dit hans namn på dörren också.

- Det var mycket tungt att komma hem till ett tomt rum, men i rummet intill finns en levande flicka. Många ser den stora förlusten, men glömmer den stora vinsten, Fanny finns, det är bra utdelning, säger Sara.

Och Clara finns. Hon vaggades i fostervattnet under tsunamin, ler mot besökarna och gurglar glatt bakom nappen innan hon somnar i mammas famn. Skötbordet står i Charlies rum.

- De får dela rum, säger Sara.

Bilderna på sonen finns överallt i huset.

- Tack och lov för kameror, säger Sara.

Här finns Charlie som njuter utsträckt i sanden, han ler med pappa Peter i vattenbrynet och äter pannkaka med storasyster Fanny. Klädd i Moradräkt blir han omkramad av mormor Berith... Porträttfoton från förskolan sitter med delfinmagnet på anslagstavlan och framför bilden i köksfönstret står tre ljus.

Lilla Clara var väntad till den 15 juli. Samma dag identifierades Charlie nere i Thailand. Barnet föddes den 20 juli och samtidigt kom budet till Sverige om att sonen var på väg hem. De fick planera för begravning.

- Det är två sidor hela tiden, kanske är det det som gör att det går. Hoppet finns där hela tiden, säger Sara. Saknaden är stor, men det hjälper att ha den lilla att ta hand om, att ha någon att vårda.

Familjen hade sina allra bästa dagar i Thailand. Sedan kom de allra värsta.

Ibland är det svårt för Sara att förklara för folk hur hon mår. Frågan kan bli så stor.

- Jag försöker vara ärlig. Nu är det bra. I kväll kanske det inte är så bra.

Paret Axelsson var omtumlade och chockade när de kom hem, men bestämde att livet måste gå vidare, att det praktiska måste skötas. De gick alltså på banken första måndagen.

De har valt att vara öppna och har mött mycket värme.

- Jag blir glad när folk kommer och vill berätta om sina minnen av Charlie, och jag vill gärna titta på bilder. Jag älskar honom, fast han är död, fast han inte finns fysiskt med oss.

Tillsammans med mormor Berith ligger sonen begravd vid Mora kyrka. Sara går förbi varje dag, på väg till webb- och reklamfirman hon driver tillsammans med brodern Pär. Till allhelgona tände familjen två ljus i kyrkan.

Över julen åkte de ner till Thailand och deltog i minnesceremonier på annandagen, alldeles intill platsen där deras lilla hus stod. På morgonen hölls en thailändsk ceremoni och på kvällen en svensk. Familjen Axelsson deltog i båda.

Och de döpte Clara där nere i Thailand.

- Det är ännu ett sätt att försöka få ihop det, säger Sara och tittar ner på Clara som vaknat av fotografens knäppande.

- Du är så snäll och gosig och skrattar hela tiden. Kanske blir du lika glad som din bror. Charlie fick vi ha med oss alltför kort tid, men han gjorde oss väldigt glada.

Att hon klarade kampen i vågorna har gjort Sara starkare. Hon vet att hon är en överlevare.

- Jag vägrade att ge upp. Jag vägrar att dö, om jag nu kan göra något åt det.

RAGNA FAHLANDER

ragna.fahlander@daltid.se

Mer läsning

Annons