Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är tillbaka i Flojs fäbodar

Annons

Sädesärlor trippar i gräset mellan de uråldriga timmerhusen, myggor, knott och "swimuggur" gör sig beredda för en ny givande dag och svalorna flyger ut och in genom den lilla, öppna dörren till getfjåset i Flojs fäbodar.

Därinne sitter Anna Axelsson och Robert Gunnèrus på varsin pall och handmjölkar sina getter. Ljudet från skällorna runt deras halsar blandas med getternas bräkande och mjölkstrålarnas varma fräsande i kärlet där det samlas upp. Livet är tillbaka i Flojs fäbodar, som stått tysta och tomma en tid.

Flojs fäbodar kan vara så gamla som från vikingatiden, alltså över 1 000 år. Den äldsta byggnaden på vallen är ett eldhus från 1577. Sedan de anlades har de använts av generationer av älvdalsbor under somrarna.

På 60-talet var det slut med djurhållningen i Floj och fäbodarna började förfalla.

På 90-talet kom Digerbergs Sven Nilsson till Floj med sina djur. Han rustade hus efter hus och fick för detta enorma arbete Riksantikvariets förtjänstmedalj i guld för sitt arbete i Floj och riksantikvarien var helt lyrisk när han besökte fäbodarna.

Men Digerbergs Sven har lämnat Flojs fäbodar och de urgamla fäbodarna har stått tomma och tysta i några somrar. Förutom några sommargäster.

Men nu är livet tillbaka i Flojs fäbodar. Genom det unga paret från Evertsberg Anna Axelsson, 25 år, och Robert Gunnérus, 28 år. Med sig på sommarvistet har de sonen Casper, sex år, och dottern Evelina, tre år.

Anna och Robert har nio kor, varav fem mjölkkor, och 15 getter som de ska ta hand om varje dag. På vallen finns också höns, kaniner, ankor, en katt och en hund. Och alla behöver de omsorg och skötsel.

När Anna och Robert mjölkat getterna släpps de ut på bete i skogen. Och sedan är det kornas tur. Också de handmjölkas efter morgonmockningen.

Mitt i mjölkningen kommer plötsligt två morgonrufsiga barn och Anna avbryter för att hjälpa den minsta att få på sig skorna som lilla Evelina glömt att sätta på sig.

Ungarna vill också prova att mjölka och när sysslorna i fjåset är klara så släpps korna ut och den lilla familjen går in på täkten igen.

Anna gör eld i eldstaden under messmörsgrytan i eldhuset. Robert vevar den gamla separatorn för att skilja grädden från skummet och barnen kommer snart med varsin pappersmugg. I den får de spenvarm skummjölk med lite sylt i och njuter som om de vore på en stor nöjespark.

Kaffepannan av koppar sätts över elden och så är det dags för frukost i eldhuset med messmörsgrytans innehåll kokar sakta under dagen.

- Det här är den bästa stunden på dagen, säger Anna och tar en slurk kaffe medan hon tittar på fäbodkullans teve: elden på golvet.

- Visst är det slitigt och mycket att göra, men det är inte samma stress som när vi är hemma i Evertsberg, säger de båda.

- Allt ska göras, men det får ta sin tid.

Det skulle kunna gå fortare om de skaffade ett elverk och mjölkmaskiner i stället för att mjölka för hand.

- Men det hör inte hemma i fäbodarna, är de helt överens om.

Av den mjölk som Anna och Robert får fram gör de messmör, ost och smör, som de säljer till de kunder som letar sig till fäbodarna. Och på lördagarna har de fäbodcafé för alla som vill komma. Grupper kan också besöka dem vid andra tider efter överenskommelse. På onsdagen kom till exempel en busslast med körsångare från USA på besök.

- Vi trivs så bra med det här livet. Det här passar mig. Jag tänker ibland att jag hade velat leva för 100 år sedan, då det inte fanns alla de "bekvämligheter" som nu finns, säger Roger och blicken från Anna säger att hon tänker samma sak. En längtan syns i deras ögon. En längtan tillbaka till något naturligare.

- Men det vore ju roligt om det fanns fler yngre som också var intresserade av det här, säger hon och torkar lite sot ur ansiktet på dottern Evelina.

Men stöd och hjälp med mycket praktiskt har de fått från en annan, dock lite äldre fäbodbrukare; Alf Sjödén i Hedbodarna.

- Hade vi inte haft honom vet jag inte hur det skulle ha gått, säger Anna.

- Så fort vi har några dumma frågor så ringer jag till honom och han delar med sig av allt det han kan. Han har lärt oss mycket. Och vi lär oss hela tiden något nytt.

Livet är tillbaka i Floj alltså. Genom Anna, Robert, barnen och alla djuren. Tillbaka i Floj, tillbaka i tiden.

BJÖRN REHNSTRÖM

Mer läsning

Annons