Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låter landskapet leva sitt eget liv

Annons

- Detta är sedvanligt förfarande. Gå inte för nära, uppmanar Arthur den närgångna fotografen när han svingar lien framför sig.

En häst-, hund- och hönsägare i Hörken blir så småningom lycklig ägare till fodret då det torkat färdigt fem-sex dagar på Arthurs hässja.

- Ah, ni har amatörskor, säger han och lotsar oss till trädgårdens lusthus.

Han berättar att gammaldags slåtter med lie handlar mycket om slipningen, dels att slipa för hand med ett vanligt bryn, dels att kunna utföra det på slipsten.

- En Erland Malmgren, duktig på cello, var här som ung och fick prova på. Han slipade för hand och olyckligtvis skar han sig. Det blev färd till sjukhuset omgående för att rädda det värdefulla fingret.

Själv fick Arthur lära sig att hantera lien tidigt, redan vid 10-årsåldern hemma i Norrland.

- På den tiden fick man i 10-12 års åldern lära sig slåtter, såväl pojkar som flickor.

- Brö-ånga, det är handkraft det, säger han och skrattar angående den grundläggande tekniken att hålla lien vass.

Herr Falck hävdar att det är mycket ovanligt med gammaldags slåtter idag och önskar att intresset vore större.

När gula smörblommor, blå blåklockor och vita prästkragar gjort sin entré på ängen och slocknat, runt den 15 juli, då utför Arthur sitt hantverk med lie och på hans tomt tar det 10-15 timmar i anspråk.

- Höft och rygg blir hårt ansatt, men det är bara efter första dagens natt som man känner sig ledbruten i ryggen. Det är bara lite värk i musklerna som snabbt går över, säger 80-årige Arthur i sitt blåställ och svingar lien vidare med en svärm flugor runt ansiktet. Det saknas endast ett halmstrå i den glada munnen, som pricken över i.

SARAH HJÄLM

Mer läsning

Annons