Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lantbrevbärare

Annons

När Marianne flyttade till Enviken var hon nästan nygift. Hon hade ett äktenskap bakom sig och hade gift sig på nytt 1969, och hade redan vuxna barn.

När Göte skulle fria, började han därför med att fråga hennes äldsta son Kjell om han tog illa vid sig om han friade till mamman.

- Göte är betydligt yngre än jag, säger Marianne med ett brett leende. Han var faktiskt bara fem år äldre än min son.

Marianne kommer faktiskt fortfarande ihåg när hon hörde sin make första gången. Hon var femton år och på en av granngårdarna låg Göte i en barnvagn och skrek.

- Och jag har inte fått tyst på honom än, säger Marianne och skrattar muntert. Men den gången kunde jag väl aldrig föreställa mig att jag skulle bli gift med honom en gång i framtiden.

De fick också barn tillsammans, och det medförde också en rolig incident. Personalen på BB visste att maken var yngre, och när den 24-årige sonen kom på besök, trodde alla att det var maken.

- När han gick sa personalen att "det där var verkligen en stolt far". Och så var det ju storebror...

1971 kom paret alltså till Enviken. De hittade en gammal gård de fick köpa, och Göte snickrade och målade.

- Och här trivs vi väldigt bra, säger Marianne. Jag trivdes inte i storstan - men det gör jag här. Vi har aldrig ångrat att vi flyttade hit.

Marianne fyller på lördag 80 år.

Men hon har faktiskt varit pensionerad i 30 år. Detta efter en olycka på en posttur när hon halkade och skadade ryggen.

- Jag blev aldrig bra i ryggen igen, säger hon. Så jag fick sjukpension. Och det var tråkigt, för jag trivdes så bra med mitt jobb. Inte på vintrarna när det var mycket snö och svårt att komma fram - men på somrarna. Tänk vilket landskap vi har här uppe runt Enviken och ända upp mot Dådran...

Lite hjälp med ryggen har hon säkerligen fått under åren av maken. Han är nybliven ålderspensionär, men jobbar fortfarande som kiropraktiker med egen mottagning.

Paret var för övrigt i USA tre veckor i september för att hälsa på en av sönerna, som bor på andra sidan Atlanten.

- Men flera av våra barn bor i Dalarna, så vi bor inte helt isolerade, säger Marianne, och kommer åter med ett av sina smittsamma leenden...

LARS-ERIK MÅG

Mer läsning

Annons