Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Länsstyrelsen har inte brustit"

Annons

Man slutar aldrig att förvånas över hur het rovdjursfrågan är i det här länet, där stora ihopdragna antirovdjursmanifestationer, fackeltåg och andra högljudda aktioner från rovdjursmotståndare avlöser varandra.

Från bevarandesidan kan man inte annat än häpna över detta och nu senast över Jägareförbundet Dalarnas surmulna agerande med anledning av årets björnjaktbeslut.

I ett brev till landshövdingen beter och uttrycker sig förbundets ordförande och vice ordförande Lars-Olov Kristiansson och Lars-Erik Kalles närmast som bortskämda barnungar och hotar hoppa av all medverkan i länsstyrelsens samrådsorgan i besvikelsen över att länsstyrelsen inte anammat förbundets hemställan om att få fälla 35 björnar vid årets jakt.

I brevet drar man sig inte för att på ett närmast generande sätt i princip omyndighetsförklara länsstyrelsens handläggare i rovdjurs- och naturskyddsärenden och menar att förtroendet för dessa är på upphällningen.

Man menar vidare att full samstämmighet rådde i frågan då denna behandlades i den regionala rovdjursgruppens senaste möte.

Svenska Rovdjursföreningen (SRF) och Dalarnas Ornitologiska Förening (DOF), som båda finns representerade i länets rovdjursgrupp, protesterar kraftfullt mot påståendet att det skulle råda samstämmighet i rovdjursgruppen avseende Jägareförbundets hemställan om att få fälla 35 björnar.

Uppenbarligen läser inte förbundets representanter varken de minnesanteckningar som fördes vid mötet med rovdjursgrupppen eller den redovisning länsstyrelsen gjort av diskussionerna i yttrande över björnjakten och där det tydligt framgår att SRF och DOF (genom SRF) angav avvikande mening.

Uppenbarligen har heller inte förbundets representanter förstått det faktum att länets rovdjursgrupp och dess representerande organisationer ingalunda är beslutsfattande i dylika jaktfrågor, utan fungerar uteslutande som rådgivande organ åt länsstyrelsen, som utifrån dessa synpunkter, tillsammans med bland annat inventerings- och forskningsresultat gör en samlad förvaltningsbedömning.

Uppenbarligen har förbundets representanter inte heller klart för sig att i sistone är det Naturvårdsverket som har det övergripande ansvaret för vår björnförvaltning.

Det senare måste betraktas som lyckosamt för våra rovdjursstammar vid jämförelsen med om ansvaret skulle ligga på regional nivå mot bakgrund av det faktum att konstellationen i länets rovdjursgrupp är sådan att det finns en kvävande jägardominans och skulle besluten hamna där, torde Dalarna på sikt inte ha mycket till rovdjursstammar.

Enligt vår uppfattning har länsstyrelsens handläggare på intet sätt brustit vid handläggningen av frågan, vare sig i samband med rovdjursgruppens diskussioner, eller vid hemställan till Naturvårdsverket.

Tvärtom har man i stället fört fram argument i enlighet med försiktighetsprincipen och adaptiv förvaltning och pekar på faktorer som kan tyda på att björnpopulationen i länet har stagnerat. Detta sannolikt som en följd av att tilldelningen ökat med 70 procent på bara fyra år, samtidigt som björnstammens tillväxt verkar ha minskat. Oavsett om man vill minska björnstammens storlek eller bibehålla nuvarande nivå måste givetvis avskjutningen vara den samma under flera år för att kunna avläsa effekterna av redan tidigare års ökade tilldelningar.

Att ytterligare öka denna tilldelning med nio björnar, så som Jägareförbundet vill inför årets jakt, är enligt vår mening inte att betrakta som en ansvarsfull förvaltning.

ANITA ERIKSSON, SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN OCH MARIE OLSSON, DALARNAS ORNITOLOGISKA FÖRENING

Mer läsning

Annons