Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lagom luddig säkerhetsdoktrin

Annons

Vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet tar bestämt avstånd från den nya doktrinen. Låt vara av helt olika skäl.

De båda förstnämnda partierna på vänsterkanten anser - ingalunda utan fog - att regeringen tillsammans med moderater, kristdemokrater och centerpartister öppnar dörren på glänt för framtida svenskt medlemskap i Nato.

Folkpartiet däremot, som länge krävt svenskt inträde i Nato, anser doktrinen redan överspelad av verkligheten. Det blir bara Sverige och Vitryssland av européerna som står utanför Nato, anser Lars Leijonborg.

Sveriges klassiska neutralitetspolitik fungerade bra under tre stora konflikter - två världskrig och ett kallt. I och med kalla krigets slut och medlemskapet först i EU och snart nog även EMU blir neutraliteten allt mer överspelad.

Leijonborg och folkpartisterna kommer antagligen att få rätt. Även alliansfriheten håller på att förvandlas till fiktion.

Detta vet naturligtvis Göran Persson och Bo Lundgren. Men herrarna vet samtidigt att stora väljargrupper fortfarande tror på den heliga neutraliteten, varför man inte bör tala absolut klartext för tillfället. Därav kompromissen.

Lundgren har nyss förklarat sig någorlunda nöjd med doktrinen, då den enligt honom innebär en öppning för diskussioner om framtida svenskt nato-medlemskap.

Maud Olofsson däremot, som leder ett mindre nato-begeistrat parti än Lundgren, tolkar istället doktrinen så, att alliansfrihet ska råda även i framtiden då det uttryckligen står i texten att den varit till så stort gagn för Sveriges säkerhet i det förflutna. Som alla förstår uppfyller aktstycket kraven på politisk otydlighet i tillräckligt hög grad för att en riksdagsmajoritet ska bli möjlig. Vilket för stunden är det viktigaste.

I grund och botten torde samtliga riksdagspartier vara ganska nöjda med doktrinen. Göran Persson får med moderaters, kristdemokraters och centerpartisters hjälp en parlamentarisk majoritet för säkerhetspolitiken.

Statsministern slipper kompromissa med maskrosor och nejlikor om säkerhetspolitiken.

Och vänsterpartiet och miljöpartiet behöver inte på gängse manér stödja s-regeringen i frågan utan är obundna att fritt och frejdigt profilera sig antinato, vilket deras respektive väljarkårer i hög grad värdesätter.

Det är ju valår!

På motsvarande sätt kan Leijonborg på sin kant profilera sig skarpt för svenskt medlemskap i nato. Sannolikt kommer folkpartisterna i framtiden att framstå som de, om till sist fick rätt vad natomedlemskapet beträffar.

Huruvida detta ger nämnvärd utdelning i röster låter vi vara osagt. I politiken räcker det sällan med att enbart ha rätt. Man måste ha det samtidigt som stora väljargrupper entusiastiskt instämmer också.

Vilket kan vara svårare att effektuera.

Mer läsning

Annons