Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kyrkans utmaning inom sjukvården

Annons

De som arbetar i sjukhuskyrkan - två präster, två diakoner och en frikyrkopastor - är en del av sjukvården. Men deras frågor är de existensiella och de emotionella.

I deras lokaler möter de människor som behöver prata. Ofta är man ute på avdelningarna, för att vara tillsammans med patienter och personal.

Och samtala. Mötas.

Ibland räcker det med att vara tyst. En ordlös närvaro.

- Det är inte ovanligt att patienter säger "jag vet inte om det finns någon Gud, men kan du be för mig". Naturligtvis gjorde jag det. Ibland får vi svåra frågor. Ibland får vi skäll. Det är okej.

- Gränserna är svåra. Ett barn som ska dö, vad ska hända med en hjärndöd och tvivel om organdonation. Men vi ska inte besluta, vi ska hjälpa till att hitta ett beslut, säger Maria Näslund, diakon.

Per Annersten har jobbat i 26 år som sjukhuspräst. I höst går han i pension.

- Det är mindre pappershögar här och fler människor att möta än ute i en vanlig församling.

- Vi delar både smärta och glädje, så som livet nu är, säger han enkelt.

Han har sett sjukhuskyrkan utvecklas på nära håll.

Nu visar siffror att lasarettspersonalen behöver mer och mer själavård.

Därför är man ofta ute på avdelningarna - både för att hjälpa personal att bearbeta aktuella händelser. Och för att förebygga.

- Jag har reflexionssamtal som är arbetsrelaterade. Många i personalen lägger på sig det som hänt och tar med det hem vid arbetspassets slut. Det kan vara en ung människa som dött. Sådant väcker frågor. Jag är med och bearbetar det som händer i vardagen, präglat av respekt och förståelse, säger Elisabeth Hård af Segerstad, diakon.

- Jag är regelbundet ute på avdelningar och samtalar med en grupp ur personalen. Vi pratar en timme om vad som händer med mig i mitt jobb. Det är ett förebyggande arbete för att man inte ska gå in i väggen, konstaterar Sören Thörn, frikyrkopastor.

Sjukhuskyrkans anställda gör allt det som kyrkan gör ute i de vanliga församlingarna.

På sjukhuset sker konfirmationer, dop, vigslar - och till och med begravningar.

- En man, 82 år gammal, begärde att få bli konfirmerad. Nu fick han göra det han längtat efter i många år. Och ibland vill föräldrar döpa sitt sjuka nyfödda barn, som man inte vet hur länge det ska leva.

Jag har förrättat vigslar i krissituationer, där ena parten är döende. Jag har ibland haft begravningar i patologens visningsrum, men det är sällsynt, säger Per Annersten.

Man möter mycket sorg, ofrånkomligt på ett sjukhus.

- Vi pendlar mellan ytterligheter. Känslor av vanmakt, smärta, sorg, vrede och hopplöshet möter vi ofta. Vi försöker trösta, bearbeta lidande och ge hopp. Det är kyrkans stora utmaning i sjukvården.

- Men vi möter också glädje över att någon räddats till livet, ett nytt livsinnehåll, glädjen över ytterligare en dag, summerar Annersten.

- Många undrar hur vi orkar. Men vi gör det...man kan gå stärkt ur en svår situation, säger Sven Jernberg, präst.

Den andliga akuten på Falu lasarett är alltid öppen.

Personalen har jour, dygnet runt, året om. Växeln når alltid sjukhuskyrkan. Till och med på julafton.

Och det vackra lilla kapellet- Sankt Lukas kapell - är alltid öppet.

Inne i kapellet brinner ljusbäraren, en bok ligger framme där man kan skriva in en bön - och Jesus på korset lyfter armarna; han välkomnar alla.

- Här har vi gudstjänster en gång i veckan och tid avsatt för meditation, säger Sven Jernberg. Sjukhusledningen räknar kyrkan som en resurs. Rent praktiskt servar man präster, diakoner och pastor på alla sätt, vilket torde vara unikt i landet.

Lokalerna finns en trappa ner innanför stora entren. Där var förr ett rökrum och en klädautomat.

Nu är det väl fungerande kyrkolokaler. Varje rum har en samtalsdel och en administrativ del.

- Vi trivs ypperligt här, säger Per Annersten, som slutar i höst för att bli pensionär - efter 26 år i sjukhuskyrkans tjänst.

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons