Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Viktiga nonsensresonemang

Annons

En röd ring var markerad i min kalender häromdagen, och det tog ett bra tag innan jag kom underfund med varför jag hade ritat dit den. Ungefär som när man knyter ett snöre runt fingret för att komma ihåg just det där lilla man skulle komma ihåg, men sedan hastigt glömmer bort det fastän man skulle komma ihåg det, och när man kommer ihåg det man skulle komma ihåg att komma ihåg brukar det oftast vara för sent och det man skulle komma ihåg att göra är passé och svunnen tid. Vansinnigt korkat egentligen. Varför skriver man inte bara en lapp?

Men det var inte förrän jag stod i kassan på mitt livgivande sommarjobb och i en envis enfald försökte räkna ut hur mycket växel den handlande damen på andra sidan skulle ha tillbaka som förklaringen infann sig. Ringen i almanackan betydde att det skulle bli en sån där dag. En sån där dag när man filosoferar över varför strumpanvändandet är så vanligt förekommande i västvärlden, varför man inte pratar svenska i Frankrike och varför det sitter en prydlig röd ring i almanackan istället för en grön. En sån där dag när det är alldeles, alldeles tomt i huvudet, när David Letterman faktiskt är roligare än Jay Leno och det enda egentliga man borde sysselsätta sig med är att titta på Vi På Saltkråkan och dricka sockerdricka.

Räknandet och filosoferandet runt min upptäckt tog givetvis mycket mer tid än vad damen tycktes gilla och snabbt som ögat förklarade hon att svaret var tjugosju och som gammal lågstadielärare ville hon även påpeka att min generation inte lärt sig räkna ordentligt. Alldeles förvånad över detta påstående blev jag ändå inte. Matematik är enligt min åsikt ett otyg som inte borde förekomma.

För dom flesta är dessa dagar lyckligtvis relativt sällsynta, men givetvis varierar det från person till person. I mitt fall dyker dom upp enbart runt sommarlovstider när det finns mycket tid och lite att göra, medan andra människor inte alls tycks behöva filosofera över ovanstående någonsin. Någon som aldrig tar en paus i från detta stora tänkande är min morbror Thomas och det han kommer fram till, slutsatser och samlade alster vill han väldigt gärna dela med sig av och förmedla till omgivningen. Att åhörarna sedan inte riktigt varken förstår hur eller vad han menar tycks min morbror inte bry sig om. Huvudsaken är att dom har lyssnat och blivit förvirrade. Släktkalas brukar vara en given måltavla som han riktar in sig på. Men eftersom Thomas är en ganska tacksam själ att göra narr av (om man av någon outgrundlig anledning har en sådan banal läggning och finner att detta är något man roas av) även utan filosoferandet, brukar vi lyssnare, genom en tyst överenskommelse, bara le och uppmuntra honom att fort sätta sig ner igen.

Precis en sån dag var det häromdagen. Folk log ideligen pressat mot mig och ville helst att jag skulle sitta ner någonstans på behörigt avstånd, utan att jag ens gjort en ansats till att fråga varför aldrig aldrig har mer än ett l i sig, eller om George Clooney verkligen ser bra ut.

Hoppas det går över fort.

värt att notera:

1. Lasse Berghagen borde få en större scen, så mycket folk som han drar. Det ska bli intressant att se vilka tricks Anders Lundin tar till för att behålla publiken.

2. Tjatandet om de ofyllda vattenreservoarerna är en sak. Att lyckas hålla dom ofyllda trots att det inte gått en enda dag utan regn är ett konststycke.

3. Falu Folkmusikfestival är på gång igen om ändock i sluttampen. Kanhända går vi med vinst det här året?

4. Matematik är verkligen ett otyg och det är synd om min generation som inte lärt sig räkna ordentligt.

MALIN CARLEHÄLL

Mer läsning

Annons