Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Snack i ett rum

Annons

Det är Lyle Lovetts "She's leaving me because she really wants to" eller ett födelsedagskort från ett ex som dumpade en för nån annan som man kommer att tänka på när betongklossarna i studentområdet Flogsta tornar upp sig.

Tv använder ofta vybilder med betong, betong och lite betong till när dystra siffror ska presenteras, så jag har sett Flogsta många, många förut, fast jag aldrig tidigare har varit här.

Vi är i Flogsta för att hälsa på hemma hos Jonas, som är Fredriks polare. Fredrik är en gammal kompis till M. och det är därför jag är med på ett hörn.

Nån, en student, har dragit i gång en korridorsfest när vi kommer fram. Varken M. eller jag är vana vid såna, så vi tar seden dit vi kommer och dricker direkt ur flaskan.

Jag vet inte vad det beror på, men efter att ha käkat säger jag åt David, som är Fredriks och Jonas compadre, att jag nog faktiskt aldrig har satt min fot i en betongkloss förut. För mig brukar betongklossar faktiskt bara vara nåt som står i vägen på cykel-banan.

David säger att det måste vara intressant att få se verkligheten.

Men nåt som är ännu mer intressant är att det faktiskt bor tusentals studenter i exakt likadana rum som det här lite varstans, framför allt i Flogsta.

-Titta, säger David, du ska få plats med hela ditt liv på tjugo kvadrat. Och dela ditt liv med folk ute i det gemensamma köket.

Jag skulle aldrig palla med det.

Fredrik och Jonas fixar det. Båda pluggar, efter sabbatsår, sociologi och kommer i framtiden bli två av dem som ska bygga det här landet igen. Skapa tillförsikt, inte miljonprogram, och stå för ett samhälle där reformer ger, inte tar. Det är - imponerande.

Studentkorridoren är lång och ligger på andra eller tredje våningen. Innanför första dörren till vänster sitter vi och lyssnar på Thin Lizzys "The boys are back in town" och David berättar en lååång historia om Thin Lizzy, "The boys are back in town" och en kurskompis.

- Hon fattade inte vad disc- jokeyn sa, att det var Lizzy som gjorde låten. Trots att hon frågade om det arton gånger. Förresten, hör det inte till allmänbildningen att ha koll på Thin Lizzy?

Nördsnack. Jag älskar det. Vi pratar vidare. Om Svante Grundbergs och Björn Walldes klassiska "Nattsudd" och om att nån borde ha den goda smaken att släppa programmen på dvd.

David går så långt att han propsar på att "Varuhuset", den första riktiga svenska såpan, också borde bli dvd. Han får inget gehör, men så är det bara han och jag som minns att gangstern i serien hette "Pelikan" och var antikhandlare, och jag pratar om "Sopranos" med Fredrik, så Davids krav faller bort nånstans på vägen.

Flogsta. Om man tittar ut genom rummets enda fönster ser man bara nästa hus och fönster där det lyser, men inte av hemtrevnad.

Jonas rum är dock schysst, "faktiskt bättre än många andras", och han får plats med det mesta.

David har kommit in på hur stort Bingolotto en gång var.

- Trots att dom i början bara hade underground-dansband på scenen.

Underground-dansband är ett väldigt roligt uttryck. Ännu roligare när nån säger det i ett studentrum i Flogsta. Vad nu det kan bero på.

Och för övrigt...

...är Uppsala en favorit som håller i alla väder, till och med när det blåser full snöstorm mitt i stan.

Energi:

"Popcorn" (tv-underhållning).

Oenergi:

Anders Berglunds armarna-kring-bröstet-gest (irriterande i "Så ska det låta").

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons