Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Karriär med abrupt slut

Annons

Dom där amerikanerna, utbrister jag i avsmak, och sätter i mig halva godispåsen, dom bara äter och äter. Feta som berg blir dom också. Ricki Lake är ett av dom mest avskyvärda tv-program man kan slösa tid på, tänker jag. Och fortsätter titta.

Det här utspelade sig för några månader sedan, då jag själv inte hade tränat på ett helt sommarlov och inte hade något intresse av att börja igen heller.

Men så en morgon när jag tittade mig i spegeln, möttes jag av en ohygglig uppenbarelse!

Jag hade antagit en kroppsform som var alldeles för lik Peter Harryssons.

Förtvivlan hemsökte mig. Jag tyckte att alla sprang runt och viskade: Det är oliiiidligt spännande! Så jag sökte mig till någon enklare träningsaktivitet, närmare

bestämt aerobics.

Men min karriär inom aerobicsträningen blev ganska abrupt avslutad då det visade sig att man både behövde hoppa, böja sig ner och sträcka på

armarna samtidigt.

Jag hade anat det innan, men först nu kom det fram i ljuset. Jag var värdelös.

Som tjej har man ganska stora krav på sig: Man ska kunna sjunga, vara duktig i skolan, äta rätt, inte fisa, men framförallt ska man vara duktig på att dansa och ha bra koordination.

Jag tog inte min oförmåga så hårt, jag hade ju många andra

talanger att briljera med. Så var allt frid och fröjd tills för en vecka sedan, på torsdan.

Skolan hade hälsovecka och eleverna roade sig med många olika aktiviteter, till exempel salsa och aerobics.

Grupptrycket var övermäktigt och jag, i min dumhet, trodde att jag förbättrats stort under månaders frånvaro från träning.

När jag saluterade min ankomst på träningsgolvet förstod inte många att denna torsdag skulle sluta i katastrof och misär.

Efter två timmars förnedring hade jag kommit underfund med mitt misslyckande, men tänkte att jag åtminstone inte kunde göra bort mig mer på en och samma dag.

Men tji fick jag även denna gång. Salsan väntade otåligt.

Vi fick ställa oss i en ring och göra olustiga rörelser med höfterna, vilket jag ändock kände mig ha viss talang för.

När jag upptäckte min kompis Laggars misslyckande i detta enkla moment, vann jag tillbaka lite av mitt splittrade självförtroende.

Efter höftrörelserna kom dansstegen och koordinationssvårigheterna.

Jag kände dock ingen panik.

Dansläraren hjälpte Laggar den mesta tiden. Jag hånfnissade lite rått bortifrån mitt hörn.

Efter ett tag väste Laggar argsint "nu hoppar vi, annars slår jag ner karl´n"!

Så häromdagen förklarade min mamma att hon vill börja träna och att jag måste börja med henne, för ensam kan hon inte gå.

Hon kommer definitivt att

ångra sig...

Bäst i veckan:

Våren är i antågande!

Sämst i veckan:

Fame Factory och Bert är återigen i tv-rutan.

MALIN CARLEHÄLL

Mer läsning

Annons