Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Ibland måste man våga gå vidare

/

Annons

KRÖNIKA:

Det bor en skön trötthet i bröstet som gärna trivs i höstmörkret. Jag vaknar redan klockan 3 och kan inte somna om, kanske är det vinet jag drack igår kväll, kanske vill jag bara inte sova mer. Kanske är det drömmarna som jag aldrig kan minnas i detalj utan bara har en känsla av, som inte enbart väcker mig utan också håller mig vaken. Det är inte natt, men inte heller morgon. Himlen har en märklig rosafärgad, mjölkig nyans, och inte en enda stjärna syns till. Det är flimrande gatlampor och stillheten innan arbetarna kör till sina jobb. Det är tystnad som snöflingors fall (jag längtar så efter snö). Det är fönstret på andra sidan gården, det enda i hyreshuset som är upplyst. Sömnlöshet, men det gör ingenting. Det är tomhet på grund av frånvaro. Det är lugn.

I flera dagar har det regnat, inget tungt regn, utan mer som små, lätta kyssar mot ansiktet när man vänder det uppåt mot himlen. Jag har tänkt på saker som om det är på grund av hela himlens gråhet som vi upplever trädens färger så starka, eller om löven verkligen är så brännande orange och gula i sin kulör.

Jag tycker om när det regnar. Jag tycker om att ligga i sängen under täcket, med fönstret öppet och uppleva regnets rytm mot plåttaket, mot asfalten och fönstret. Hur det luktar. Synen av vattendroppar som rinner längs glaset.

Jag bor i en lägenhet med öppen spis nu. Första gången jag skulle elda i den tog det mig säkert tio minuter att förstå att jag måste dra ut samtidigt som jag vrider om spärren till spjället, att man inte enbart kan vrida på den. Det är sådant man inte berättar för någon.

Det är en fin lägenhet. Ett fint hem. Jag har hittat ett lugn där, som jag inte hade i min förra lägenhet. Kanske beror det på att jag bor på tredje våningen numera, och det finns ingen anledning att ha frostad plast på fönsterglasen som insynsskydd. Kanske är det för att det hemmet bara är till för mig och min dotter. Jag känner livet återvända. Jag har haft lata filmkvällar i soffan. Jag har gått naken genom mörka rum för att dricka vatten mitt i natten. Jag har bakat i ugnen, eldat i spisen, spikat upp tavlor på väggen och bott in mig ordentligt, jag har till och med haft födelsedagsfest för en vän, och det var fint att fylla hemmet med människor. Det var så längesedan det hände senast.

Det ligger något livsviktigt i att upprepa saker av gammal vana, för att få känna sig hemmavan, för att det är så man gör saker, men att samtidigt bryta sig loss och hitta det nya.

När jag bodde i min gamla lägenhet, på första våningen med insynsskydd på fönstren, så tyckte jag ändå att jag trivdes bra. Lägenheten var fin, området var bra, och min dotter behövde bara gå tvärs över gården för att komma hem till sin pappa. Jag var hemmavan. Men när jag sedan flyttade blev allting nytt, allting, även de saker jag gör på samma sätt som förut, blev nya. Man behöver byta energier ibland.

Det är inte förrän man vågar ta steget och gå vidare som man inser att man kanske satt fast i något som inte var så bra. Man blir hemmablind. Egentligen är det relationer jag menar, när jag skriver det här.

Alla jag känner säger att om de hamnade i en sådan relation, just ett sådant där förhållande, så skulle de lämna. De skulle gå redan första gången det visade sig att något var fel. Men jag tror inte alla jag känner har hört talas om normaliseringsprocessen. Mellanläget. De där ytterst små förändringarna som triggar något i maggropen men ändå är så pass subtila att du inte kan sätta fingret på varför det känns fel. Och det är inte förrän du tagit åtminstone ett kliv därifrån som du inser vad du gått med på.

Det är sådant jag tänker på, när jag vaknar mitt i natten med den där tröttheten i bröstet, och en skön sängvarm känsla i hela kroppen. Jag känner tacksamhet över så mycket.

Utanför mitt fönster vaknar omgivningen till liv. Allt fler bilar susar förbi och himlens ljus blir mer påtagligt. God morgon.

Fler krönikor av Sandra Christiansen hittar du här

Mer läsning

Annons