Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kritiken befogad och det är inte alls synd om Nilsson

Annons

Eftersom min i sammanhanget ytterst hovsamma kritik varit allt annat än korkad utan tvärtom byggt på såväl principiella grunder som erfarenhet, finns det anledning att något nyansera den bakgrund Nilsson ger.

Det är ingen hemlighet för någon med viss insikt i Smedjebackens kommunala liv att det under en följd av år rått en spänning mellan kommunstyreIsen och ledningen för Bärkehus AB.

Historien bakom motsättningarna är säkert längre och mer differentierad än jag känner till men för mig kom den i uppenbar dager i samband med kommunens avtal med Bostadsdelegationen.

På initiativ av förra kommunalrådet ansökte kommunen om bidrag hos Bostadsdelegationen. Vi i kommunledningen lät, vilket i efterhand visade sig vara fel rutin, bostadsbolagets ledning utforma ansökan efter sina behov. Dessa uppgick till ungefär 150 miljoner kronor om jag inte minns fel. Delegationen ställde sig helt avvisande till detta. Detsamma med de påföljande ansökningarna.

Efter direktmöte med kommunledningen och delegation, där det klargjordes med utomordentlig tydlighet, att kommunledningen och ingen annan fick utforma en realistisk ansökan om den över huvudtaget skulle bli behandlad, skickades en ansökan på realistisk nivå in och ledde till det avtal som nu gäller.

Staten bidrar med 44 miljoner kronor för att sanera bostadsbolagets affärer.

Hur agerade då Leif Nilsson i detta skede?

I april 2001 förkastades avtalet totalt. Driftskostnaderna kunde inte sänkas. Aktiekapitalet skulle ligga kvar på 30 miljoner kronor. Och observera, rivningsbehovet var 540 lägenheter på cirka fem års sikt! (delegationen sade 400 på tre år).

Den 12 juni 2001 lydde budskapet från samme man:

Avvecklingsbehovet är 150 lägenheter (Jfr ovan).

Det kostar 23,7 miljoner kronr att riva. Inget kapitaltillskott utifrån behövs! Erforderligt underhåll klarades galant.

Avtalet med staten avvisades alltså. Ordföranden förklarade både i skrift och verbalt med suveränt självförtroende att detta innebar handlingsfrihet i kommunen.

På två månader gick han från ett krav på 150 miljoner kronor till O kronor! Vi satsade därför på att få igenom avtalet med bostadsdelegationen i kommunfullmäktige. Det lyckades.

I dag läser vi om ett rekordstort överskott i bolaget. Det avtal med staten som totalt förkastades har visat sig vara riktigt bra. De driftkostnader som inte kunde sänkas sägs nu generera vinster på 600 000 kronor extra. Detta var den viktigaste striden mellan bolaget och kommunledningen.

Min bild är att det i grunden berodde på att man var ovan vid att kommunstyrelsen lade sig i fastighetsbolagets affärer. Bolagets vd hade friheten att säga att ägaren, kommunstyrelsen, "skiter i hyresgästerna". Ett utrop som i varje annat bolag hade renderat honom sparken direkt. Nu räddades han av de politiska spänningarna.

Min uppfattning är den samma som kommunallagens. Det är kommunstyrelsens uppgift att ha uppsikt över de kommunala bolagen likväl som förvaltningarna.

Detta är därför bakgrunden till mina varningar för att Leif Nilsson kunde hamna i svårigheter när han tänkte sitta på dubbla stolar samtidigt. Skulle han hävda kommunens intresse när detta inte helt sammanföll med bolagets?

När historien har visat att han stått i skarp opposition till det avtal med staten som han nu i sin nya roll ska vara den förste att vårda.

Kan min kritik ha bidragit till att Leif Nilsson tagit ett klokt beslut att avgå som styrelseordförande i Bärkehus står jag ut med ett och annat tillmäle.

GÖRAN ENGSTRÖM

Mer läsning

Annons