Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigsbarnet fick ett nytt liv i Sverige

Annons

Trots att hon varit på väg under en dryg månad var Irma märkt av krig och matbrist när hon den 30 juli 1944 klev av tåget i Gagnef.

Hennes mage var uppsvälld av näringsbrist. I månader hade hon bara ätit stekt lök.

Den enda mat hennes mor hade att skicka med henne från hemmet i Kemi i norra Finland var en pirog och en flaska saft.

Under många år drömde hon mardrömmar om de tjutande flyglarmen som fick henne och familjen att fly ned i en potatiskällare.

-Den utgjorde vårt enda skydd mot de ryska planens bomber, som satte eld på öarna och fastlandet längs kusten, berättar hon.

Vid ankomsten till Gagnef pekade hennes äldre syster, som varit i Gagnef tidigare, ut Holger och Anna Sjöholm, som lovat att ta hand om den lilla flickan som fyllt sex år under tågresan genom Sverige.

Under många år varken ville eller kunde Irma tala om sitt ursprung och sin barndom. Men hon är inte bitter.

-Att min mor skickade iväg mig var en osjälvisk kärlekshandling som gav mig ett nytt och bra liv. Men hon hade egentligen inget alternativ. Hade jag blivit kvar i Finland hade jag sannolikt svultit ihjäl.

Ändå är det en ödets nyck att hennes mor, Maria Mikkonen, som kom till Finland som rysk flykting under ryska revolutionen 1917, tvingades hjälpa sin yngsta dotter att fly till Sverige.

-Min biologiske far, Otto, hade jag nästan inte någon kontakt med eftersom han vid krigsutbrottet blev inkallad och sedan låg vid fronten. Men i Sverige fick jag en pappa i Holger Sjöholm. Vi kom att stå varandra mycket nära. Men hans fru var mycket sträng och brukade säga att om jag inte skötte mig skulle jag skickas tillbaka till Finland.

Ändå valde Irma att stanna i Sverige. När hon var tolv år kom hennes biologiska föräldrar till Gagnef för att diskutera hennes framtid med makarna Sjöholm.

-Jag högaktar min biologiska mor för att hon lät mig bestämma var jag ville bo. Då hade Holger blivit min far och valet blev ännu lättare genom att jag då inte längre talade finska utan fick kommunicera med mina föräldrar med hjälp av en tolk. Faktum är att jag aldrig ångrat mitt beslut att stanna.

Med kärlek i rösten talar Irma om sin svenska mormor och mormors mor, om somrarna i Gagnefs Floberget och om de många Västerforsbor som tog emot henne med öppna armar.

-Sverige och svenskarna visade stor generositet och gjorde en stor insats för mig och andra finska flyktingbarn. Det är säkert sant att finska barn kom att utnyttjas som pigor och drängar, men för mig och många andra var Sverige räddningen.

Irma utbildade sig till lärare och har arbetat inom skolan under totalt 39 år.

-Med stor sannolikhet hade jag aldrig fått den möjligheten i Finland. Jag har en bra tillvaro, underbara barn och barnbarn och en man som är snäll, vilket innebär att han gör som jag säger, förklarar hon med ett skratt.

Men hon förlorade kontakten med sin biologiska familj och under många år förträngde hon den tidiga delen av sitt liv. Nu har hon öppnat den kartong med föremål som Holger sparat åt henne. Innehållet gör henne än mer övertygad om att hennes mor inte hade något alternativ.

I kartongen ligger hennes barndoms historia i form av de adresslappar hon hade om halsen, en kofta, en pyjamas, ett par läderskor som sulats om flera gånger och en mörkröd och sliten vinterkappa med lagade knapphål.

Irma fingrar på kappan och minns barndomens hunger.

-Hade Sverige inte tagit emot mig hade jag dött av svält.

KENT OLSSON

Mer läsning

Annons