Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraften kom från Älvdalen

Annons

Sedan tio år är Mats Elfquist ordförande för hembygdsföreningen i Älvdalen, Sveriges mest aktiva, hävdar han. Med fem anställda har föreningen kontor på Rots skans där jordägarna bidrar till driften. Själv är han pensionär, men jobbar för fullt.

Älvdalen med Särna och Idre är gränsland. Rots skans byggdes 1676 till försvar mot dansken, som höll till i Norge på den tiden. Det var oroligt vid gränsen, gerillaförband härjade och platsen var strategiskt belägen där Roteälven möter Österdalälven, fyra mil från norska gränsen.

Skansen anfölls dock aldrig och 1686 kom Karl XI ridande och bestämde att den kunde rivas. Vallarna finns kvar och hembygdsföreningen har flyttat dit gamla byggnader, det äldsta ett fiskehärbre från 1610.

Här står också en mörkröd majstång.

- Så här ska en majstång se ut. De där vita är alldeles fel. Den ska vara smord i oxblod som är en fruktbarhetssymbol, säger Mats Elfquist.

Hur kopplar vi det här till världsarvsgruvan i Falun då? Jodå, bergslaget har sträckt sina tentakler ända hit upp där bergen står höga kring den trånga älvdalen vid Dalälven. Här hämtades timmer, arbetskraft och framför allt på senare år elkraft.

- Folk tror att vi bevarat älvdalsmålet för att vi levt isolerade, men det finns väl inget folk som rest så mycket som vi. Det gjorde alla norr om Siljan. Här var fattig mark och folk fick göra många saker för att försörja sig. Att de lokala målen bevarades berodde mer på sammanhållningen som uppstår när man jobbar och lever tillsammans, säger Mats Elfquist.

Folk fick vandra långt och vara uppfinningsrika. Här fanns gott om myrmalm som utvanns ända fram till mitten av 1800-talet. Älvdalingarna, liksom västerdalingarna, var duktiga bössmeder och Långöns liebruk exporterade över hela världen.

Mats Elfquist var bland de tio första som anställdes när Bergslaget började bygga Trängslets kraftverk 1952. Då var han 18 år och blev pinnpojke som markerade dämningsgränserna.

- Det hade snackats om bygget i många år, men det var ingen som trodde det skulle bli så enormt, säger han och berättar om Sveriges största arbetsplats. Bygget pågick ett tiotal år och uppe vid dammen fanns både biograf och kafé.

Att det inte blev några laxtrappor har Mats svårt att smälta, det hade inte kostat så mycket extra vatten.

- Vilken fisk det fanns, Siljanslaxen är borta nu. Jag är glad att jag fick åka på älven medan den fanns, säger han.

Numera har finska Fortum tagit över kraftverken längs Österdalälven.

Arbetet som pinnpojke gjorde att Mats halkade in i byggsvängen och blev väg- och vatteningenjör. Familjen var borta i 35 år, mesta tiden i Stockholm. Men när han fyllde 60 räknade Mats Elfquist ut att han pendlat i fem år och tyckte att det var dags att ta det lugnt. Efter ett år hade han fått nog av friden och började engagera sig. Förutom hembygdsföreningen blev han också ordförande i föreningen Ulum dalska som värnar om lokala språk. Fast den posten har han avsagt sig nu.

- De som är mest intresserade är ofta de som varit borta och kommit tillbaka, konstaterar Mats Elfquist.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons