Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kopparmynten gjorde Avesta till industristad

Annons

När järnverket invigdes 1874 var det high-tech. Nu kallas det Verket och har öppnats för upplevelsevandringar, fortfarande med den allra modernaste tekniken, ett sorts tv-spel i verkligheten som besökaren styr med sin ficklampa.

Området heter Koppardalen. Namnet vittnar om kopplingen till Falu gruva. Här byggdes på 1600-talet verk för att rena kopparen från Falun och förädla den till mynt. Att som tidigare bara exportera råvaran gav ju inga större inkomster, vare sig till kungen eller bergsmännen.

Själva Dalälven var för kraftfull att tämja, så man ledde vattnet i ett system av kanaler så att vattnet kunde driva hammare och bälgar.

Tillgången på vattenkraft gjorde Avesta till en världsledande industristad. Här hamrades kopparen som hamnade på Europas prestigetak, som Versailles.

1641 blev Avesta stad, ett hängavtal till de stadsprivilegier som samma år delades ut till Falun.

- Det vore väl lämpligt att vi blev en del av världsarvet på samma sätt, tycker Karin Perers och Kenneth Linder. Men de konstaterar också att världsarvsäran kräver synliggörande, och i Avesta det finns inte så mycket att se från 1600-talet. Möjligen kan den nyfikne gå ner i underjorden med hjälm och ficklampa. Där finns resterna de gamla kanaler som anlades för att driva kopparverket. Och i Gamla byn finns hus kvar från 1600-talet.

Men järnverket står alltså kvar, väl bevarat, tomt sedan 1938.

Vad ska man göra med ett sådant arv? Det kryllar ju av övergivna industribyggnader i bergslagen. Att bevara var viktigt för kulturfolket i Avesta, men också att bruka.

Ett svar på frågan var konstutställningen Avesta Art som firar 10-årsjubileum och som lockat många besökare. Den äger rum vartannat år, i år är det i stället utställningar kring formgivning.

Det andra svaret på frågan "vad ska vi göra" var Verket. Där låter man sedan förra sommaren masugnarna berätta om sitt liv. I samarbete med ett forskningsinstitut har de ansvariga utarbetat en teknik för att berätta om hur det var.

- Vi använder inte mycket text, men många upplevelser, säger Kenneth Linder som tänkt ut det pedagogiska, medan smeden och uppfinnaren Hans Nilsson tänkt ut speciallösningar.

Inne i själva Verket slår kylan emot besökaren, det doftar kall sten och man ser inte mycket, skymtar bara några siluetter som är belysta.

Här bestämmer du själv, med hjälp av din ficklampa.

Runt om i lokalen finns tio ljudstenar. Lyser du på dem så berättar veteranen Lars Lindkvist om sitt livslånga arbete i Verket, om kamratskap och vardagsliv.

På väggar och i tak sitter ljusringarna. De kallas hyperspots (uttalas hajperspåtts). Lyser du på en sådan händer det saker, slaggen rinner fräsande ur masugnen, eller järnet ner i formarna. En arkivfilm om arbetet vid masugnen sätter i gång, eller också rullar en ljusgrafik med hela smältprocessen på golvet.

I Verket finns rostugn, masugn och martinverk (uttalas martängvärk). Det sistnämnda var Avesta först med på 1800-talet. I martinverket fick man upp värmen från vanliga 1 500 grader till 1 700 grader och kunde koka om tackjärn och skrot till smidbart stål.

De hade det hett om öronen, arbetarna i järnverket.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons