Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsertrecension: Nifelheim

Annons

Nifelheim
Spendrupscenen, Sweden Rock
20.50, lördag 12 juni
publik: cirka 1 500 personer

Någon går och ser Hirax och hävdar att det är årets humorspelning på Sweden Rock. I så fall missade nog den personen Nifelheim.

Någon av er som läser detta kanske minns ett par flottiga hårdrockare från Bohuslän (eller var det Dalsland?). De åkte i alla fall raggarbil till en Iron Maiden-spelning i Göteborg, i en dokumentär på SVT, och senare blev deras bonnighet exploaterad i en dålig reklamfilm.

De här killarna och några av deras kompisar har sedan nästan 15 år tillbaka ett band tillsammans som heter Nifelheim, och det bandet bjussar på den överlägset skojigaste underhållningen på Sweden Rock i år.

– Har ni det bra här? frågar sångaren Hellbutcher publiken.

– Jaaaa!!! svarar publiken.

– Den här sången kommer få er att tänka om...

På den nivån ligger ondskan. Och den är helt ljuvligt att se och höra.

Rekvisita på scenen är ett gäng döskallar (nej, jag pratar inte om killarna i bandet utan om skallar av benvit plast med gapande svarta ögonhålor). Döskallarna bildar en tjusig liten blomsterbukett kring en likkista av trä.

En likkista som möjligen skulle kunna rymma en småvuxen två-åring.

Vi snackar Spinal Tap och största tänkbara Stonehengefaktor här.

Nifelheims backdropsymbol är en fladdermus. Och det vilar överhuvudtaget en tämligen djurisk aura över det här glada Black Metal-gänget från bästkusten.

Killarna har så mycket nitar och läder på sig att de knappt kan stå upprätt på scenen, sångaren öppnar nästan varje låt med att vråla ett ilsket "Diiiiiieeeeee!!!" och låtarna heter saker som Satanic Sacrifice och Demonic Evil.

Evil, minsann.

Alla grabbarna i bandet har sminkat tvättbjörnsögon dagen till ära, och sångaren har två nitbälten som är så fullproppade med vassa piggar och spikar att det är svårt att avgöra om han försöker föreställa grävling eller piggsvin.

Bandet gör en aggressiv "I Am The Sodomiser" som hade fått självaste Rob Halford att bli grön av avund, och på det stora hela är Nifelheims svarta mässa på Sweden Rock en storslagen och härlig show.

Jag slår vad om att killarna i det här bandet är jättegulliga och jobbar på dagis eller i omsorgen eller någonting liknande till vardags.

När de inte turnerar land och rike kring med sin onda-onda-onda-onda-onda-onda black-metal-jävlar-i-helvete-show, förstås.

Musiken faktiskt inte så pjåkig heller när allt kommer omkring. Ganska tajt, vältaggat och hårt.

Största tänkbara applåd till likskändarna från Bohuslän.

Leve dom!

Eller var det kanske dö de ville... ?

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons