Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsertrecension: Monster Magnet

Annons

Monster Magnet
Festivalscenen, Sweden Rock
20.00, fredag 11 juni
publik: lite för få, tyvärr

Dave Wyndorf öppnar spelningen med att skälla ur sig en politiskt kommenterande sång om den "Stora Hunden" som börjat röra på sig och dikterar världsordningen.

"Looks like the big dog is on the move, telling the little doggies what to do."

Samhällskritik med hårt bett från senaste plattan, Monolithic Baby. Eftersom det är ett ganska grymt album är det glädjande att se och höra Monster Magnet rada upp ett batteri låtar från den.

Som Supercruel och Unbroken (hotel baby).

Bandet levererar också en synnerligen taggat version av Powertrip, från det lysande albumet med samma titel, där Wyndorf ryter ut att han minsann inte tänker jobba en endast dag till i hela sitt liv.

Rullande, skitig, blytung riffrock av absolut bästa märke. Dave Wyndorf och hans fyra bandkamrater visar faktiskt att de har en hel av den ohyvlade, kompromisslösa rock'n'roll-energi som Lemmy Kilminster och hans band Motörhead också ägde för sisådär 25 år sedan.

Kanske är det därför Monster Magnet föll tillbaka en bit i det kommershungriga skivbolagsklimatet efter det att de varit på gränsen att slå igenom mega-mega-mega-stort med satsningen Powertrip.

Kanske kommer den här typen av musik alltid vara aningen för hård, rak och hungrig för att riktigt tilltala den riktigt stora och breda publiken.

Monster Magnet är ett av det lilla, lilla fåtal grupper som spelar på Sweden Rock som inte med absolut säkerhet har sin storhetstid bakom sig. Dave Wyndorf och bandet agerar som ett livskraftigt liveband i nuet.

Publiken i Norje ägnar sig huvudsakligen och helst åt ohämmat nostalgirockande. Kanske vet den inte riktigt hur den ska handskas med en grupp som faktiskt försöker käfta och röra upp riktig passion och känsla, klart är i alla fall att Monster Magnet får ett halvljummet mottagande.

Monster Magnet gör dock en sagolikt vacker och vital spelning, med frontaren Dave Wyndorf predikosugen á la MC5.

"Brothers and sisters... Brothers and sisters! Rock'n'roll is ALIVE!!!"

Han avbryts av en knastrande gitarrförstärkare och visar prov på fin, spontan galghumor.

"Well, it was alive until two seconds ago... "

Med tyngd och energi bevisar Monster Magnet och Dave Wyndorf att de brinner av rock'n'roll-lust, och det känns helt logiskt att de spettar iväg en Hawkwindcover mellan varven.

Det känns också helt logiskt att det inflytelserika, ärrade gamla kultbandet Hawkwind lånar in Dave Wyndorf som gästsångare till sin tidiga eftermiddagsspelning.

Radiation Day sitter som en schmäck. Ett stycke stenhård grottrock från festivalens överlägset bästa och mest upproriskt sprattlande band. Den följs av blytungt, montont pumpat groove i Monolithic och dubbla extranummer som inleds med hitlåten Space Lord och avslutas i ett skojigt Henrix- och Sabbath-inspirerat möljande där Dave Wyndorf vräker ur sig en sarkastisk vers av American Pie innan han slår sönder en gitarr och offrar en annan i ett hav av flammande eldslågor.

Monster Magnet gör en mycket imponerande spelning och skingrar för några timmar den lätta musikaliska liklukt som annars ligger ganska tät över festivalplatsen.

Bravo!

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons