Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsertrecension: In Flames

Annons

In Flames
Swedenscenen, Sweden Rock
21.45, lördag 12 juni
publik: minst 6 000 personer

Samtidigt som Udo Dirkschneider och hans band tröskar ur sig Balls To The Wall för de gamla och trötta demonstrera In Flames från Göteborg att det går att regera Sweden Rock med piggare tongångar.

Anders Fridén tvingar tidigt i spelningen publiken att avlägga en egenhändigt hopsnickrad heavy-metal-ed.

Trosbekännelse i sann Göteborgsanda:

"Jag älskar hårdrock,
Nitar är tufft,
Hockeyfrilla är snyggt,
Och spandex, jag säger bara mums,
Jag älskar In Flames,
In Flames älskar oss,
Och detta är...
Episode 666!!!!!!"


Det är lätt att förlåta västkusthumor när den kommer från Anders Fridén och In Flames. För det är ändå en värdig metallhyllning bandet genomför när det nu äntligen debutspelar på Sweden Rock.

Och de befinner sig på rätt plats.

In Flames bjuder på ett betonghårt, grynigt men ändå melodiskt och publikfriande set. Det är musik som bottnar i klassisk rock från grupper som Judas Priest, men som tar den vidare via smaker av så vitt skilda saker som hardcore á la Refused och speedad grottrock á la Machinehead. Kanske en liten släng tribalistiskt råös á la Soulfly slinker med i obevakade ögonblick också.

Det låter fett, tufft, tungt och ljuvligt.

– Jag är lite stressad för att Europe ska spela snart, erkänner galghumoristen Anders Fridén i ett mellansnack.

– De får två miljoner, vi får två kronor...

Vi i publiken får en blytung version av Touch Of Red och ett knippe andra höjdarlåtar i ett set som bland annat innehåller saker som Clay Man och Gyroscope och ett gäng låtar från senaste skivan "Soundtrack To Your Escape".

Vilka gitarrstämmor, vilka mörsartrummor, vilken skön grottsång och vilket rått brutalös.

In Flames är vackra på Sweden Rock.


GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons