Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsertrecension: Europe

Annons

Europe
Festivalscenen, Sweden Rock
23.30, lördag 12 juni
publik: + 20 000 personer

Europe sparkar igång sin svenska comebackspelning med Seven Doors Hotel och nog sitter entrélåten där den ska, alltid. Bandet går över en snygg brygga rakt in i Wings Of Tomorrow och följer upp den med Supersticious.

En sak är solklar redan på ruta ett.

Låtar som på skiva känns nattståndna och allmänt sunkiga känns väldigt, väldigt mycket piggare och fräschare i livesituationen.

– Sweden Rock Festival... är det här det händer? Är det här det spelas riktig rock? frågar sig Joey Tempest retoriskt efter inledningen.

Ja. Jo. Det är väl det. Om man med riktig rock menar gammal bedagad rock. Joey lovar och försäkrar att det är härligt att se oss och att det är härligt att vara tillbaka och tacka för det när 20 000 personer ger gruppen ett så varmt välkomnande.

John Norums gitarrsolo i Supersticious är för övrigt en av kvällens absoluta höjdpunkter. Men i mittpartiet av spelningen plockar Europe fram några av sina värsta blöjlåtar ur skafferiet, och inte ens en fantastisk ljudbild och ett uppenbart supertaggat band kan rädda anrättningen då.

En dålig låt är en dålig låt. Europe har ett helt flak dåliga undermåliga låtar på lager.

Men Joakim Larsson sjunger fortfarande som en gud, John Norums gitarrspel har aldrig fungerat bättre än det gör den här kvällen tillsammans med grabbgänget, och publiken är PÅ.

– Det här är en mycket speciell kväll för oss, hoppas den är lika speciell för er.

Uppenbarligen.

Publiken i Norje tar emot Europe med öppna armar. Bandet svarar med melodiös pudelrock som 2004 saknar hockeyfrilla och framförs med en tyngd och pondus som kanske saknades när det begav sig.

Allting med Europe är bättre 2004 än det var för 15 år sedan. Samtidigt så är det Europes största problem i detta comebackförsök. För allting ANNAT än Europe har också blivit så oändligt mycket bättre genom åren, och även om The Darkness bevisat att pudelrockens dagar inte är räknade så vill nog världen kanske ha ny pudelrock och inte sådan den redan tuggat i sig för 10, 15 eller 25 år sedan.

På just Sweden Rock Festival sätts dock dessa logikens lagar ur spel.

Är det någon plats i universum Europe ska lyckas genomföra en lyckad comebackspelning på så är det här i Norje.

Romantiskt lagda luftgitarrister i alla åldrar får verkligen sitt lystmäte, och inte ett öga är torrt när flickor och pojkar sjunger allsång till akustisk Carrie.

Ian Haugland bjuder på trumsolo för dummies, och John Norum bjuder på ett urtrist gitarrdito.

Naturligtvis radar Europe upp gamla brottarhitar på löpande band. Joakim Larsson har helt klart haft en Ugglas eller en Ledins förmåga att skriva melodier som fäster.

Annars känns väl Europe mer som ett svenskt Scorpions än någonting annat. Ganska mycket bättre än de tyska rockbröderna dock.

Finalen är tung, groovig Purplerock och Yesterdays News.

De två första extranumren blir Cherokee och Rock The Night. Europe avrundar givetvis nästa extrarunda med Final Countdown, allt annat vore otänkbart, men dessförinnan bjuder gruppen på ett smakprov från skivan som ska släppas till hösten.

Start From The Dark låter riktigt tungt och fräscht och bra. Helt klart en av kvällens bästa låtar, kanske för att vi aldrig hört den tidigare. Man får liksom suga musten ur det lilla nyhetens behag som finns mitt i den ohämmade nostalgiorkanen.

Europe gör, helt enligt planerna, en lyckad comebackspelning på Sweden Rock. Det här är festivalen där törsten efter nostalgi och gammal hårdrock är fullständigt omättlig.

Men frågan kvarstår. Är det verkligen bättre begagnad pudelrock från svunna tider publiken där ute i vida världen vill höra år 2004?

Njääää... skulle inte tro det, va'?

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons