Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kompisböckerna

Annons

På hennes bord ligger de sju böcker som vännerna skrivit i

genom åren. De var elever på Malungs folkhögskola 1949-50 och hade mycket roligt ihop.

- Nu ses vi väl aldrig mer, sade de när läsåret var slut.

De lovade att skriva brev, men det trodde danskan Grethe inte på. Hon införde boken och upprättade ett reglemente. Den

skulle skickas emellan vännerna och fick ligga högst två-tre veckor.

- Men det fuskades med det, ibland hade vi inte tid, säger Inga Bredin och bläddrar bland berättelser om förälskelser, resor och yrkeskarriärer.

För Inga Bredin var de tre åren på folkhögskolan viktiga.

- Jag blev svensk där, säger Inga som hade många språk med sig i bagaget när hon började i Malung, men hennes svenska rättstavning var inte den bästa.

Ingas familj kommer från

estländska Ormsö och härstammar från svenskar som bosatte sig där när landet hörde till Sverige. När hon var åtta flydde föräldrarna undan kriget. De siktade på Sverige, men båten besköts och det blev en krokig färd genom Polen och Tyskland under andra världskriget. Först 1947 lyckades familjen ta sig till

Sverige och mamma sjuksköterskan fick arbeta med tuberkulösa flyktingar i Stråtenbo.

Tiden på Malungs folkhögskola minns Inga med glädje. Alla var snälla och hon fick så mycket mat hon ville. I början åt hon upp matresterna efter andra, fast hon inte behövde. Efter svälten var det svårt att se slöseriet.

Tack vare bokutbytet har hon kvar vännerna och deras berättelser.

Från början var de sju, sedan blev de fem och nu har danskan Grethe som hittade på det hela gått bort. Inga visar bilden på hennes blomsterbetäckta grav.

- Ingen hade lust att skriva så mycket efter begravningen, säger Inga Bredin.

Första anteckningen i första boken är från midsommaraftonen 1951. Nu är det Inga som har den sjunde och senaste boken hemma hos sig på Tallbacksvägen där hon bor med maken Reidar, i samma hus som hon och föräldrarna flyttade in i 1954, men i en annan lägenhet.

- Här är jag hemma. Jag flyttade så mycket under min barndom så jag vill inte flytta mera, säger Inga.

- Nu skriver jag kanske ända ut så får jag behålla boken, säger hon.

För den som skriver slut får behålla boken, men som "straff" kopiera upp den till de andra.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons