Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommunernas dilemma

Annons

Maxtaxan och andra beslut inom barnomsorgsverksamheten har lett till att kommunerna tar hand om 150 000 fler barn i dag än för några år sedan, trots att det totala antalet barn i åldersgruppen minskat med 70 000.

Den resurskrävande lagen om stöd och service tycks också bara svälla. Man blir förvånad då man ser att antalet anställda i kommunerna tycks öka trots att politiker skär miljoner i budgeten.

På kostnadssidan drabbas dessutom all service av Baumols dilemma; att tjänster blir allt dyrare relativt varor. Samtidigt som en cykel blivit mycket bättre och billigare sedan 60-talet har en hårklippning blivit mycket dyrare. Privata tjänster väljer vi också bort om vi kan, vi mekar, tapetserar, målar och klipper hår, men offentliga tjänster kan vi inte välja bort. Skatterna är obligatoriska. Cykeltillverkarens produktivitet har ökat många gånger om. De anställda på cykelfabriken har haft löneökningar som motsvarat produktivitetsökningen. För att någon ska vilja jobba med offentliga tjänster har även lärarens lön höjts, medan läraren inte ökat sin produktivitet i antal examinerade elever per år.

När omsorgstjänsterna börjar byggas ut på sjuttiotalet kommer huvuddelen av de anställda direkt från hemmen. Hemmafrun blir yrkesarbetare. Det behövdes inga stora pengar för att locka till sig dessa. Sedan har kommunal ihärdigt lyckats driva upp löneläget till en nästan anständig nivå. Rimligt, men också dyrt för skattebetalarna.

En gökunge har länge varit avtalspensionerna. Löneökningar och allt längre liv har tvingat kommunerna att justera upp utbetalningar och pensionsskuld.

Minskade sysselsättning drabbar tungt. Många utredningar har gjorts för att hitta en skattebas som inte varierar så mycket som inkomsterna gör. Den intressantaste är väl en kommunal fastighetsskatt, men den tanken övergavs på grund av många tekniska problem. Staten å sin sida lever ju på omsättning och pris.

När det blir lågkonjunktur minskar investeringar och konsumtionstakt. Det innebär att statsbidragen till kommunerna knappast ökar i lågkonjunktur. Och där står kommunen som producerar välfärdstjänster som behöver en långsiktig planering, utan att ha överskådliga framtida resurser. Vi har också stora bekymmer med att våra anställda är sjukskrivna. Trots att politikerna verkligen anstränger sig för att bli goda arbetsgivare misslyckas hela kommunsektorn med detta. Det är som om det vilar en våt filt över den kommunala arbetsplatsen.

I undersökning efter undersökning visar det sig att de som arbetar med välfärdstjänster i kooperativ eller privat regi trivs mycket bättre på sina jobb än kommun-anställda. Åtta av tio i privat barnomsorg skulle rekommendera en vän sitt jobb medan drygt två av tio i kommunal barnomsorg skulle göra det, trots liknande arbetsbelastning.

Framtiden ser dyster ut. Min spaning tjugo år framåt i tiden säger mig att de trender som jag försökt visa på håller i sig.

Min tro är att vi under trettio år byggt upp ett system som inte håller. Skattehöjningarnas tid är över, dessa och den inflation vi hade dolde Baumols dilemma för oss men nu börjar dilemmat slå hårt. Min tro, som inte är min vilja, säger mig att medborgarna snart måste betala omsorgerna själva. Omsorg kan man nämligen planera för men inte för sjukvård.

Paradoxalt kommer hushållens disponibla inkomster att stiga kraftigt. Det gäller då för bland annat mig att se till att spara så att jag kan betala för mig den dag det behövs. Annars gäller det att ha varit snäll med barnen.

Det är ändå glädjande att vi trots allt kan ha en hög kvalitet på den kommunala verksamheten. Men snart är framtiden här. Det gäller både för politiker och hushåll att bereda sig för den.

BO BRÄNNSTRÖM

Mer läsning

Annons