Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knarket gjorde honom till mördare

/
  • Tiden går. Och i sommar är det 14 år sedan Christer tog en annan människas liv.
  • Blev mördare. Christer var 19 år när han helt oprovocerat slog ihjäl en ung man utanför en krog. ”Jag visste inte ens vad jag hade gjort. Trodde jag blev tagen för fylla och att polisen skämtade när de sa att jag var misstänkt för mord.”
  • Glömmer aldrig. ”Det går inte en dag utan att jag tänker på det jag gjorde. Att jag slog ihjäl en annan människa. Det är... sjukt. Och jag har fortfarande svårt att förstå att jag verkligen gjort det.”

Annons

Det är den 10 juli 1993. En fin sommardag i Stockholmsförorten.

19-åriga Christer vill ha kul. Och han vet hur han ska göra. Tillsammans med kompis drar han ut i förorten, slår sig ner där det passar och knäpper en öl. Och röker hasch.

- Vi röker hela den dagen, minns han.

När det blir kväll är Christer och hans kompis höga och fulla. De bestämmer sig för att dra mot kvarterskrogen, för att fortsätta festa. Där släpps de in, men de får inte stanna länge.

De är för stökiga, anser ordningsvakten.

Och det är då det händer.

Hög, full och förbannad går Christer ut på gatan.

Där står ett gäng killar, som en stund tidigare lämnat krogen. Christer känner dem inte. Han har aldrig sett dem förut. Ändå börjar han slåss med dem.

Riktigt hur det går till vet han inte, men det slutar med att en man kastas över ett räcke, faller sex meter ner och krossar huvudet mot asfalten.

Han dör omedelbart.

Och det är 19-åriga Christer som bär ansvar för det.

- En bit därifrån blir jag tagen av polisen. För fylla, tror jag. Det tar ett tag innan jag förstår vad polisen säger. Att jag är misstänkt för mord.

Christer döms till åtta års fängelse. Han har sett många amerikanska filmer om livet i fängelser och han är rädd när han kommer till Mariefredsanstalten. Där ska han sitta inlåst i fem av de åtta år som han dömts att avtjäna.

- Det var hemskt. Alltihop, säger han.

När han sitter i sin cell vill han inget annat än ut i frihet. Men när han får permission är också det så skrämmande, att han bara vill tillbaka in i cellen. I alla lägen och situationer är han osäker och vet inte var han hör hemma.

- Och så tänker jag. På honom. På det jag gjorde. Hela tiden.

Fem år senare är han fri. Och han vet när han går ut genom fängelseporten att han, till skillnad från sitt offer, har fått en ny chans. Christer tänker förvalta den. Börja om, på en plats långt ifrån den förort där han växte upp.

För dit kan eller vill han inte återvända.

- En gång, under rättegången, tvingades jag tillbaka. Det var vid vallningen på brottsplatsen. Känslan var fruktansvärd. Och allt övervakades av pikétpolis med dragna automatvapen, minns han.

En syn och en situation som för honom var absurd. Men han förstod. Den unga mannen som dog den där julinatten hade också familj. Och vänner, som kanske ville hämnas.

I småstaden som Christer flyttade till fungerade det inte särskilt länge. Han sökte sig snart till kriminella och drogberoende personer. Och han började själv att dricka alkohol och ta droger igen. Mest hasch och amfetamin, i bland så ofta som varje dag.

- Jag kände mig trygg i ruset. Och bland kriminella kände jag mig hemma.

Under de följande åren slogs han, drogade, drack och gjorde inbrott. Han fick flera psykoser och blev paranoid. Någonstans inom sig kände han att han ville bryta och sökte därför hjälp vid socialen. Tack vare det initiativet dömdes han till vård, när han på bar gärning togs för ett inbrott på en bensinmack.

- Jag kände att jag inte orkade mer. Att det inte var det livet jag ville leva.

Under behandlingen kände Christer att han började växa som människa. Han förstod plötsligt att den väg han valt att gå, tog han in på redan under skoltiden. Det var då han fick lära sig vad utanförskap var.

Han hade koncentrations- och inlärningssvårigheter och erbjöds inget stöd i skolan. Och han var ständigt avundsjuk på de klasskamrater som kom från välbärgade hem och hade de senaste modellerna av kläder, leksaker och cyklar.

Sådana saker ville han också ha. Och det skaffade han sig. Genom att stjäla.

- Jag kunde ju inte hävda mig i skolan. Så istället blev jag kriminell. Redan på lågstadiet.

Christer sitter i sin prydliga tvårummare i Borlänge. Han vickar på kaffekoppen med det blå mönstret och tittar ner i bordsskivan. Han har avslutat en behandling, fått återfall i drogmissbruk och nu gjort ett nytt försök att bli drogfri.

För sin egen skull. För att få leva. Få jobba och kanske skaffa familj.

- Jag förstår att det blir svårt för mig. Och jag är rädd för att inte bli accepterad.

- Men jag måste ändå försöka. Göra vad jag kan, för att få rätsida på mitt liv, säger han sammanbitet och tittar ut genom fönstret.

Där ute smälter snön. Om tre månader är det juli. Och då fjorton år sedan det hände. Den varma sommarnatten då han tog en annan människas liv. Han har svårt att prata om det. Svårt att sätta ord på det han gjort och känslorna runt det.

Men han tänker varje dag på den där killen, som föll offer för hans raseri. Och dog.

- Jag är inte stolt över mitt liv. Och för det jag har gjort finns ingen ursäkt.

- Men jag vet att utan droger hade jag inte blivit avtrubbad och våldsam. Jag vet att utan droger hade jag inte varit kapabel till vad som helst.

- Och jag vet att utan droger hade det här aldrig hänt...

Mer läsning

Annons