Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knallhatten som tände på milor

Annons

– Nej, jag får nog dras med namnet så länge jag lever. När folk ska åka upp till min tjärdal på Gruvskogen säger dom att dom ska åka ”opp tä Knallis”. När dom ska till ABB-hallen säger dom sällan att dom ska ”ner tä Jönsson”, säger han.

”Knallis” har rört på sig en del här i livet, bott i Grangärde, Grängesberg, Nyhammar, Ludvika, Dala-Järna.
– Men jag kommer alltid tillbaka till gamla sockna, Grangärde. Där hör jag hemma och den här kommunen kommer jag aldrig att lämna, säger ”Knallis”, urbota gränjebo.

Under lång, lång tid tittade han med misstro på den som förnekade att världen var brädfodrad vid Lombergsviadukten.
Fast här om året upplevde han andra breddgrader. Han fick Sven Björkmans kulturpris och använde pengarna till att bjuda familjen på en vecka på Madeira.

– Jag var skiträdd en hel vecka. Till den som får ett kulturpris, som han känner att han måste resa upp och dessutom är lika höjdrädd som jag, har jag bara ett råd: – Passa er för Madeira!

Hela ön stupade rakt ner i havet flera hundra meter. Ön var säkert vacker, men det hade jag ingen glädje av, gick och var skiträdd hela tiden, säger han med allvarsam min och tillägger:

– Frugan filmade men jag blir lika rädd varenda gång när jag ser filmen hemma i finsoffan.

Nästa resa får gå till Holland. Det är ett platt och behagligt land.

Björkmans kulturpris fick han för sina insatser att bevara den gamla kulturtraditionen via tjärdalar och milor.

Björkman skulle ha varit nöjd med juryns val, Grangärdevän och Hästbergsbo som han var under sina sista år.
Större delen av sin skoltid tillbringade ”Knallis” i Nyhammar.

– Jo, jag har ett traumatiskt minne från den tiden. En skön sommardag satt jag i skolmatsalen och längtade ut från torsken till fotbollsplanen. När jag hade käkat klart sprang jag ut, men lärarinnan haffade mig och frågade , i skarp ton, om jag tyckte att det var fasoner att bära sig åt så. Eftersom jag inte visste vad fasoner‰ betydde så sa jag att det tyckte jag visst att det var.

– Resultatet blev att jag fick sitta kvar i matsalen och titta ut på mina kamrater som kickade boll, säger han med vemod i rösten.

Lars Johansson från Gärdsveden (i korsningen vid avtagsvägen mot Pärlby) vet alltså vad som menas med ”passivt fotbollssparkande”.

Lars ”Knallis” Johansson finns knappast under vinterhalvåret. I varje fall inte i evenemangskalendern. Då gäller jakt och jobb och stugsittning.

Under sommarhalvåret syns han desto mer. Det är då hans namn börjar dyka upp i turistbyråns marknadsföring.

Han vaknar till samtidigt som tussilagon och stararna, ruskar på sig och börjar fundera om han inte borde dra till skogs snart. Skogen det är hans liv det, se.

Det sitter antagligen i generna. Morfar Liss-Erik Jansson var kolare i Bringsjöberg och inte oäven på att fånga små barnbarnsöron med skrönor från skogen.

Det där livet måste ”Knallis” testa, det insåg han tidigt och direkt avgörande blev en händelse när han bodde i Ludvika och han var i förskoleåldern.

– Vi bodde på Tre Krokars gata och jag tillhörde det gäng som åkte lådbil nedför Magnetbacken ända ner på Valhallavägen med livet som insats. Oj, oj, oj att man vågade sig på.

– En gång hade jag förirrat mig upp på Högberget, tog mig förbi vattentornet och gick ut i stora, vida världen.

– Då fick jag syn på en mila. Det var otroligt spännande. Gubbarna som gick där och grejade visade mig hur det fungerade, berättade om kolningen och jag fick titta in i kojan.

– Det här måste ha varit runt 1967. Jag har funderat mycket på vilka dom var, mina läromästare, och det skulle vara roligt att träffa dom i dag, säger ”Knallis”.

– Egentligen var det här med ”Knallis Tjärdal” ett enda stort misstag, men ett otroligt roligt misstag. Jag skulle göra mig en tidsmaskin, inte bli nån sorts sevärdhet. Alla grejer jag hade där uppe var genuint gamla. Ingen civilisation här, inte. Jag var inspirerad av Norrvikskolarna Harry Danielsson och Anders Dahlberg också, hade gått hos dom som ”pryo”.

– Jag hade helt enkelt fått smak på livet i kolarskogen och skulle göra allvar av min gamla dröm om en egen tjärdal, och så PANG var det en attraktion. Det vimlade av folk där i skogen.

Sen kom det önskemål om att ställa upp vid Dan Andersson Veckan och så blev det.

– Nu är det rena folkfesten med 400 - 500 pers och parkeringsproblem, men oj vad vi har roligt när publiken gått hem...

Lille Lars från Gärdsveden har alltså blivit kändis på sin tjärdal, detta långt bortom Lombergsviadukten. För en tid sen fick redaktörn e-post från en bekant boende i Göteborg.
Han berättade att han suttit på en bänk i hemstaden och helt plötsligt fått höra klingande gränjemål.

Det var ”Knallis” han träffat på, en tjärdalsmakare från Gärdsveden vars namn han fram till detta bara sett i Kalendariet och på turistbyråns hemsida. Det lyste förtjusning om e-postbrevet.

Varför heter då ”Knallis” ”Knallis?;

– Det var en släkting som alltid frågade efter mig – ”den där knallhatten”– när jag var liten grabb. Han tyckte väl det var ett lämpligt namn på en liten kille som gillade när det small en smula om tillvaron.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons