Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaxigheten har inte smittat av sig

Annons

För kvartsfinalförlusten mot Högdalen i årets SM-slutspel är inte första gången ett damlag från IBF Falun viker ner sig när det verkligen gäller.

Det har hänt allt för många gånger tidigare.

Jag har följt klubben på nära håll i mer än tio års tid, och kommer i håg massor av tillfällen.

Tillfällen där "väntade" guldmedaljer förvandlats till bittra silvertårar, tillfällen där "klara" finalplatser förvandlats till bronsplatser, som knappt får en rad i idrottens många historieböcker.

Trots att många spelare varje år byts ut, verkar traditionens makt vara stor.

Eller om det är någon som slängt en förbannelse över IBF-damerna, vad vet jag.

Men "sämst när det gäller-stämpeln" kommer i alla fall att fortsätta lysa klart över IBF-damerna ett bra tag.

Någon gång måste "förbannelsen" brytas, så är det ju.

Men just nu verkar den tidsramen ligga långt borta.

qqq

Ordet fiasko är ett hårt ord, som jag brukar vara försiktig med att använda.

Men den här gången är det faktiskt svårt att hitta ett annt ord, som lämpar sig bättre för att sammanfatta IBF-damernas insats.

Faluns högkalibriga samling av landslagsspelare och tänkbara VM-spelare, blev rejält avväpnat av ett taktiskt disciplinerat Högdalen, som kryddade anrättningen med ungdomlig entusiasm.

Högdalen stod för en taktisk triumf.

Falutjejerna var utstuderade till minsta detalj, det syntes. Laget fick ingen gratis, inga ytor, ingenting.

IBF Falun, med Sveriges största ledarstab, hittade inget motvapen mot Stockholmslagets samlade försvarsmur.

Coachen Tobias Engblom hittade inget, inte hans coachkompis Torsten Andersson heller. Spelande tränaren Camilla "Kastrullen" Granelid gick lika bet hon, liksom de andra spelarna i laget.

Sämst när det gäller, var det.

Tre rutinerade damer som upplevt det mesta inom innebandyn, var IBF:s bästa spelare mot Högdalen.

Jag tänker på backen Jenny Magnusson, som borde fått ännu mer, speltid, slitvargen Maria Söderström och Camilla Granelid.

Det var lika väntat, som det var oväntat att så många av de andra guldtörstiga spelarna i laget skulle försvinna in i anonymitetens tecken.

Till viss del beror det givetvis på spelarna själva, men det gäller också för en coach att få ut det bästa ur laget, ur varje spelare.

Inte minst när det gäller som mest.

Där har Tobias Engblom misslyckats, som så många andra av sina företrädare i klubben.

Efter förlustmatchen mot Högdalen ställde Tobias sin plats till förfogande, mest för att skapa nödvändigt utrymme för att fundera igenom sin situation, smälta intrycken.

Tobias Engbloms har infört en kaxighet under säsongen, som inte många av tränarna i klubbens historia varit i närheten av. Tyvärr har inte den kaxigheten smittat av sig hos tjejerna i laget, men för IBF Falun har det bara varit bra att få in en tränare utifrån, med nytt blod att plantera i klubben.

Det påstår jag, trots säsongens usla avslutning sportsligt sett.

Jag tycker också att Tobias ska köra sitt återstående år på kontraktet.

Kontinuitet är också viktigt.

qqq

Slutligen: Camilla Granelids "Zorro-straff" med två sekunder kvar att spela blev livligt omdebatterad. Det var en straff som hade epitetet "himmel eller helvete" över sig.

Tyvärr blev det det senare. Och jag kan inte bestämma mig om hennes val av straff var rätt eller fel i det läget.

Smaken är som baken, som bekant.

ANDERS NORIN

Mer läsning

Annons