Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katastrofhjälp styrs av västs intressen

Annons

Nu har tsunamin varit en följetong i över ett år. Stora rubriker i alla medier, varav partipolitiska skäl genomsyrat den i högsta grad. Som en parentes kan nämnas att Norge fick kritik för sitt sena agerande, men Jens Stoltenberg förklarade omgående när han blev statsminister 2005, att de helt skulle undvika att plocka billiga politiska poäng av denna tragiska händelse.

Utan att på något vis förringa de anhörigas sorg och känslor för det som hände vid Estonias förlisning eller offren för flodvågskatastrofen, höjer vi inte ens på ögonbrynen när naturkatastrofer i andra länder förbigås med tystnad en kort tid efter själva händelsen. Hur många av de rika länderna, Sverige inräknat, ägnar i dag sina tankar åt det fruktansvärda lidande som exempelvis det pakistanska folket får utstå efter jordbävningskatastrofen?

Att skylla på svårigheter att få fram hjälpsändningar till avlägsna bergsbyar faller ju på sin egen orimlighet genom de resurser, inte minst militära, som det moderna samhället förfogar över i dag.

Men, och det är viktigt att komma ihåg, dessa länder har varken naturtillgångar eller turistmål som är attraktiva för den rika västvärlden. Därför skapas inga stora rubriker om folk som dör i tusental av svält och umbäranden. Att de dessutom saknar andra bostäder än tunna tält att tillbringa vintern i gör inte saken bättre för de utsatta.

Därför är det upprörande att den stiftelse som bildats för insamling av 30 miljoner kronor för återuppbyggnad av semesterparadiset Khao Lak (www. khaolakstiftelsen.se) tycker att detta är att visa solidaritet? Solidaritet med vem? Sträcker inte solidariteten sig längre än att tillvarata egna intressen i det område som de själva har olika kopplingar till? Det är lite väl magstarkt när stiftelsen begär att svenska folket ska bidra med mera pengar bara för att fjolårets stora insamling till Thailand aldrig nådde Khao Lak.

Om jag minns rätt nådde insamlingen till Thailand upp emot två miljarder kronor, så stor att thailändarna själva avsade sig ytterligare bidrag. Att hjälpa till i krissituationer bör vara en självklarhet för de länder och privatpersoner som har resurser till det, men då bör de sättas in där största behovet föreligger. Det vi till leda hört om människors lika värde, oavsett ras, hudfärg, har vi för länge sedan insett vara bara en klyscha, annars skulle inte världen se ut som den gör i dag. Därför vill jag starkt ifrågasätta om inte denna Khao Lak-stiftelse talar mera i egna och överklassens termer om ett semesterparadis dit bara ett fåtal ur arbetarklassen har råd att åka på semester med sina familjer, än om hjälpverksamhet.

ELOF ROOS ELOF ROOS FALUN, ÄR EN SAMHÄLLSINTRESSERAD FÖRE DETTA SKOGSARBETARE SOM SER PÅ OMVÄRLDEN MED VISS SKEPTICISM OCH IFRÅGASÄTTANDE, PARTIPOLITISKT OBUNDEN MED EN DRAGNING ÅT VÄNSTER.

Mer läsning

Annons