Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katastrofen har inte politisk färg

Annons

När kommissionens rapport kom fick vi tillbaka en viss tro till samhället och rättssystemet. Det kändes bra att kommissionen var så tydlig i var ansvaret låg för olika tillkortakommanden.

Men den påföljande diskussionen om rapporten har blivit en långdragen pina för dem som drabbats av katastrofen. Vad är det som pågår? Har våra folkvalda, oavsett politisk färg tappat perspektivet på grund av stundande val?

Det är pinsamt att behöva uppleva detta politiska taskspeleri med fokus på vem som ringde vem eller om någon ringt överhuvudtaget? Vem har ansvaret för vad?

För oss "vanliga" människor stod det tidigt klart att det var en stor katastrof som hänt och att många svenskar måste vara inblandade. Att elva månader efter höra från UD:s ansvarige tjänsteman att han beklagar att han inte insåg vidden, blir patetiskt. Har inte dessa regeringstjänstemän någon förmåga till inkännande? Diplomatins krav på kännetecken kanske står i direkt motsats till de krav som krävs av ansvariga vid ett katastrofscenario som detta?

För oss anhöriga som haft det svårt under snart ett år finns ingen förståelse för det politiska spel som pågår mellan partierna. I folkets ögon är ni alla förlorare. Vem skulle tro att en annan majoritet skulle klarat detta bättre? Inte tyder den senaste tidens utspel på detta.

Slutsatsen blir att ingen kan tro på det politiska systemets förmåga. Det kan inte finnas något fattigare än att göra politiska poäng på en katastrof som den i Thailand. Trots detta gör alla partier det bästa de kan för att profilera sig i denna fråga.

Om någon varit modig och sagt som det var, att man blev överraskad, precis som jag tror att vi alla blev och visat en mänsklig bild utåt, utan att kanske ha alla svar, hade situationen varit en annan. De första dagarnas utstrålning från olika personer kännetecknades av kyla och arrogans, samt ett språkbruk som hör diplomaterna till. Detta skapar ett avstånd mellan myndigheter och allmänhet i en svår situation som uppenbarligen inte uppfattas av myndigheterna själva. Beviset på detta är ett patetiskt utspel av Laila Freivalds mot resebyråbranschen. För oss framstod Lottie Knutson från Fritidsresor som en folklig företrädare.

Detta är ett allvarligt tecken som nu kommer till ytan vid en katastrof, men som vid närmare eftertanke successivt utvecklats hos olika myndigheter genom åren. Alltså handlar detta om trovärdigheten för myndigheter.

Vi som arbetar med sorgen kräver att ni makthavare tar ett större ansvar för det som hänt och visar respekt för alla oss som drabbats. Det vi bevittnar är ovärdigt en demokrati.

Vi medbrgare måste lära oss att visa vad vi tycker, skapa opinion som därmed sätta tryck på det politiska systemet. Fortsätter vi att reagera i slutna rum förstärker vi den maktfullkomlighet som breder ut sig.

En syndabock ger oss inte vår Matilda tillbaka. Politikens ansvarstagande kan ge oss en tro på framtiden. Vi behöver vår energi till att hantera vår sorg och inte fokusera på inkompetens och pinsamheter i maktens korridorer som nu präglar debatten.

ANDERS OCH CHRISTINA SÄTTERBERG ANDERS OCH CHRISTINA SÄTTERBERG FRÅN FALUN ÄR MORMOR OCH MORFAR TILL "BONUSBARNET" MATILDA SOM OMKOM I TSUNAMIKATASTROFEN.

Mer läsning

Annons