Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri: Pulveriserade döttrar

Annons

Tre döttrar med blandat intresse för kläder har i varje fall ett gemensamt. Deras mamma tvingade dem - att bära ett och annat plagg.

- Glömmer ALDRIG de rutiga stickiga långbyxorna, som du tvingade på mig, säger den äldsta.

- Fick inte köpa platådojjor och ålsmala jeans, påstår mellandottern.

- Vansinnigt att köpa skor med stålhätta, sprätta sönder nya jeans och sy blommiga infällningar, hävdar den yngsta.

Och här går mamman med ångest bland rester av blomjeans, platådojjor, skor med blänkande stålhätta - och jämmerligt stickiga yllebrallor.

Det finns i sanning gott om ångerfulla mammor...

Illustratören Stina Wirsén och hennes dotter Karins bok, Små och stora flickor, skjuter pilar i hjärtat.

De ville inte. Jag ville - och så fick det rätt ofta bli.

Varför blir allt så fel, fast ambitionen är att göra och tänka rätt?

- Michael Jackson! Bad! I botten när klockan närmar sig ettsnåret - och grannarna...

- Sådan frisyr? Sprayångor i hela badrummet, man blir ju allergisk!

- Milda makter, måste du se ut sådär?

Förstfödingen gick omkring i säckiga byxor och trasiga muddar på sliten plyschtröja. Fast hon hade nytt.

- Begrip nåt! Ligga i blöta jeans för att få dem ålsmala...idiotiskt!

Mellanbarnet smällde igen tonårsdörren framför en som inget begrep.

Så kort, så långt och släpigt...

Så urringat, så röda naglar, så vedervärdig läppstiftsfärg - och HJÄLP! Har du rakat BORT ögonbrynen!?

Utbrast en matt mor, som prackat på sina stackars döttrar stickiga byxor, praktiska och "fula" klänningar i stället för deras eget val.

Som tvingade dem att inte leka med Johanssons ungar, för att de alltid bet och klöste.

Som på glada 70-talet gormade, att stekt torskrom, potatis och gröna ärtor minsann var lyxmat, fast de helst ville äta pizza och varm korv. Som dessutom lagt deras åsikter på sin "morstunga" utan att tänka sig för...

Så här efteråt, i ordentligt moget skede av mödrarollen, finner jag det inte så konstigt att mina tre döttrar då och då drabbades av hysteriska raseriutbrott, hotade hoppa av plugget, rymma, flytta, emigrera, aldrig komma hem mer och andra hemskheter.

I dagsläget äger de inte ett enda rosa plagg, inte en flisa av någon begie kjol eller urhemskt stickigt plagg.

- Asch, så hemskt var det inte, tröstar de, när deras mor lider av ångest och gruvar sig för påtvingade stickekoftor på ålderns höst.

Och maten... tänk om jag inte får minsta lilla laxbit med nykokt potatis och dillsås...

Tänk om de släpar med sig en burk torskrom, öppnad på två sidor, uttryckt på skärbrädan som en liten rulle...att skäras och stekas. En tid kallade de mig för "pulvermorsa", jag vispade nyponsoppa och kräm på pulver, mos på pulver...

Inte trodde jag att mina pulveriserade döttrars skafferi skulle innehålla (påstår de för snabbhetens skull) livets förhatliga pulversoppor och mosflingor...Kan det månne beskrivas som ett morsarv?

BIRGITTA KNIFSTRÖM NORDÉN

Mer läsning

Annons