Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri: Hungrig mage på sjukvårdens brits

Annons

Ibland tvingas man ner på några av sjukvårdens britsar och bänkar för tillsyn av kroppsliga organ.

För den som lider av den värsta av alla sjukdomar, nämligen

hypokondri, framkallas skräckfyllda scenarion redan vid inkallelsebesked.

Drick fyra liter inom några timmar. Ät inte dygnet före...

Och där sliter ens lust, längtan och natthunger efter ALLT.

Blotta tanken på nedläggelse i sjukvårdens brits förenas med ångest.

Fötterna skrubbas, underkläderna byts två gånger om. Och i huvudet ringer mammas ord. Hel och ren, tänk om det händer nåt och de ser dina smutsiga fötter

eller strumpor med oändligt stora hål...

Så var det förr, så är det fortfarande.

In träder man som ett blekt väsen i sjukvårdens entre, där blippande hissar bär ens eländiga kropp till oändliga korridorer med pilar mot rätt reception.

Utanför en sådan satt vi en morgon, Daniel, hans mamma, Sture, Agda och jag.

En tapper skara, som med jämna mellanrum mötte vänlig personal inkapslad i långa plastförkläden.

- Svensson varsågod!...Och Svensson försvann till sitt öde.

Daniel småskalv fast han på utsidan visade manlig styrka. Själv knaprade jag på torrt skinn vid

sidan om naglarna.

- Plastförkläden! Ska de stycka?

Galghumor har räddat mången ängslig själ i konfrontation med hastigt uppkommen rädsla.

I dylikt skede skickar Vår Herre en trygg norrländska, som hanterar sjukvårdens pappersexercis och plastbrickor lika enkelt som

meterlånga slangar i kroppens innandöme.

Jag hinner knappt andas om min skräck. Denna sjukvårdens ängel förklarar att hon under sina tjugo år eller mer, aldrig hört talas om det jag mediamänniska hört, läst eller sett i Livslust.

- Varsågod, du får egen svit! Det här går bra, försäkrar syster.

- Ta på vitskjortan och strumporna. Välkommen sen till höger...

Jag vänsterhänta patient tar fel på vänster/höger, men tassar in till lampor, monitorer och tekniskt surr. I vita strumpor uppdragna till lårhöjd och skjorta fladdrande kring knäna bjuds jag sitta.

Syster fäller ner britsen, pumpar upp min kroppshydda till ryggvänlig operationshöjd och ger mig ett skjut...i armvecket.

- Dämpar ångest och eventuell smärta...säger den syster, som med lugn stämma introducerar mig i operativt skede.

Innan doktorn anländer hinner hon berätta om sin åldriga mor, nyss inkommen på servicehem i ångermanländsk miljö.

Vi har mycket gemensamt, vi har emigrerat söderöver, från Junsele och Långsele. Vi befinner oss i Faluförskingring, vi använder samma dialekt för vissa ord, vi har nött samma barndomsbackar och använder ordet "huvva" när något smakar illa på tungan.

Plötsligt känns det hemtamt att ligga på britsen.

Vad sa hon?

En "kick" i armvecket?

Hoppas att min fladdrande tunga håller sig i styr, jag hann inte tänka så djupt.

Det gjorde den tydligen - eller förresten jag är inte säker...

När den dramatiska procduren, (egentligen ganska enkel) klarats av visas jag åter till min svit.

Med egen toalett och brits där gul landstingsfilt breds över min kropp.

Där föll jag i slummer... för att senare (för vilken gång i ordningen vet jag inte) inse att en hypokondrikers uppskruvade liv trots allt fortsätter.

En stund till...

BIRGITTA KNIFSTRÖM NORDÉN

Mer läsning

Annons