Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärlek som är evig

Annons

1965 var ögonen blänkande och pälsen luddig och mjuk. Det var året då Tja Tja kom till Lars-Erik i Vika utanför Falun.

- Jag var så liten att jag inte kunde prata. Jag sade "Tja Tja", och så fick den heta, berättar Lars-Erik.

Idag är allt ludd och ett ben borta. Ögonen kan man skymta om man anstränger sig, åtminstone ett av dem.

Tja Tja har blivit gammal och trött, en liten nallepensionär.

- Jag var mycket utomhus och den var ju med mig jämnt när jag var liten. Den har fastnat i ler-åkern och suttit under stenar. Den blev illa tilltygad genom åren. Det är väl så att om man tycker om något riktigt mycket så brukar det synas, säger han.

Flera gånger gjorde Lars-Eriks mamma försök att kasta bort Tja Tja.

- Hon tyckte den såg anskrämlig ut. Men det gick ju inte att kasta bort Tja Tja, det blev ett ramaskri från mig.

Den lilla björnen höll sig envist kvar i Lars-Eriks liv.

Efter många år i hans säng fick den till slut en alldeles egen.

- Tja Tja är lite bräcklig nu, så jag har honom i ett tittskåp bredvid sängen, säger Lars-Erik.

Han tar fram nallebjörnen ur sitt skåp då och då.

- Det är en evig kärlek. Tänk att han fortfarande luktar lika gott som han gjorde för 37 år sedan!

Mer läsning

Annons