Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Wallén: Jag får en lektion i tålamod

/

Annons

KRÖNIKA.

Han kränger hit och dit, full av iver, glädje och okontrollerade känslor. Det är bara ett problem med situationen, enligt honom själv, och det är att han sitter fast i halsband och koppel. En människa hänger envist fast i andra änden och förhindrar att han rusar iväg till kompisarna som en efter en springer och hämtar grejer som flyger genom luften. Typ världens roligaste grej om man är en hund som Torsten.

Det Torstens matte försöker säga honom är att om han bara lugnar ner sig och sitter still och väntar så kommer det att bli hans tur. Men det är svårt att nå fram. Hundar har full koll på vad som gynnar dem och inte och just nu ser han ingen som helst mening med att sitta still. Det betalar sig liksom inte, säger Torsten (som förresten är tonåring). Så varför ska jag? Allvarligt?

Självbehärskning och impulskontroll kommer som bekant inte av sig själv. Det måste tränas, och har man inte fötts med en fallenhet för tålamod hjälper det knappast att be till Gud om att få en dos (helst nu på en gång!), utan det är den långa vägen och myrsteg som gäller.

När det gäller hundar är det precis likadant, fast lite lättare. Det hjälper inte att ropa ett barskt "gör inte så!" hur gärna vi än vill tro det. Vi måste tala deras språk. Vi måste göra det värt för dem att göra det vi vill.

För att hjälpa Torstens matte föreslår jag en övning som kallas "ryggsäcken". Den går ut på att man sitter på huk bakom hunden och håller om den bakifrån medan en retande belöning ligger någon meter fram. Torsten vill fram så klart, men mattes armar håller emot. Inte förrän han gör en liten ansats till att luta sig bakåt istället för framåt får han sitt varsågod och släpps fri att springa fram och knipa godbiten. Det första myrsteget är taget. Han kommer snart att fatta poängen. Det enda sättet att komma framåt är att sluta streta framåt. Så förlänger vi tiden han måste sitta stilla, steg för steg och snart behövs inga armar som håller emot. Han lär sig tålamod. Han lär sig att det lönar sig att vara stilla. På köpet får han dessutom en insikt om tillit. Han kommer att få det han vill ha, om han bara ger det tid. Han kommer att få springa som de andra hundarna om han väntar på sin tur.

Under 1960- och 70-talet genomförde psykologen Walter Mischel vid Stanforduniversitetet det välkända "marshmallowtestet", där varje barn i testet sattes i ett rum med en marshmallow på en tallrik framför sig. Barnet fick veta att hen kunde välja att äta den direkt, eller vänta tills testledaren kom tillbaka, och då få en till – om den på tallriken inte var uppäten. Det skulle alltså löna sig att vänta.

Testledaren gick ut genom dörren och kom inte tillbaka förrän 20 minuter senare. Man kan ju föreställa sig de helvetes kval ungarna gick igenom under den tiden, men en tredjedel av dem lyckades ändå hålla sig och belönades som avtalat.

Idag är de godissugna barnen i 50-årsåldern och har under åren som gått följts upp. Det har visat sig att de med bättre impulskontroll har haft större framgång på många plan i livet. De har haft lättare för att studera, är mer stresståliga och har lyckats bättre med långvariga nära relationer än dem som inte kunde ge sig till tåls att invänta en senare belöning.

Frågan är hur testet skulle gå idag. Inflationen sedan 60-talet handlar ju inte bara om pengars värde, utan också om synen på tid. Marshmallowbarnen hade ju inte ens en smartphone att ägna sig åt medan de väntade! I tjugo minuter!

Jag tänker att Torsten har det bättre, som har en tålmodig matte som orkar ta steg för steg och ge honom en chans att lyckas.

Det är då det slår mig: Jag skulle behöva en "ryggsäck". Någon som belönar mig för att jag inte förhastar mig. Någon som håller om mig och hindrar mig när jag har för bråttom framåt. Någon som kastar till mig en kaka när jag tar ett steg tillbaka och tar mig en funderare, istället för att skicka det där sms:et i stundens hetta.

Någon som stegvis får mig att förstå att den stora belöningen kommer senare, om jag bara lyckas lägga band på mig. Någon som erbjuder mig en delbelöning för att jag väntar, för väntan är banne mig inte kul.

Fast Torsten har fattat det där nu. Han vet att det kan löna sig.

Fler krönikor av Karin Wallén hittar du här

Mer läsning

Annons