Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kämpar för marken

Annons

Budrus heter en palestinsk by på 1 200 invånare. Den ligger på gränsen till Israel som vill bygga sin mur delvis genom den byns olivodlingar.

Det har byborna velat förhindra och i otaliga demonstrationer mot bygget till slut lyckat förmå Israel att flytta det planerade murbygget så att nu "bara" fem procent av deras mark försvinner.

Men Budrus avser att fortsätta sin kamp mot muren och vill inte acceptera att en enda procent tas från dem. Byn ses av många här som ett föredöme för andra byar i kampen mot muren och vår lilla cykelgrupp från Sverige har varit där och intervjuat Abu Ahmed som är en byledare med stort anseende runtom på Västbanken.

Han är egentligen tjänsteman i Palestinska Administrationen men ägnar en stor del av sin tid åt att tillvarata byns rättigheter.

Den 6 oktober satt vi halva natten och lyssnade till Abus fascinerande berättelse om fängelsevistelser, om demonstrationerna där hittills ungefär 150 av byborna sårats av israeliska gummikulor (stålkulor där ytan täcks av ett ungefär 0,3 millimeter tjockt lager av gummi), men där aktionerna gett till resultat att muren flyttats till byns utkanter och många olivträd räddats.

Abus 17-åriga dotter hade tidigt frågat sin far om kvinnor också fick var med och demonstrera och det tyckte han var självklart och sedan har deltagandet av kvinnor ökat varje gång något hänt.

Medan vi sex manspersoner satt som klistrade kring Abu satt familjens kvinnor och Maria, samt Lina från vår grupp, som i en bikupa och utbytte erfarenheter. Abus dotter hade vid sin första demonstration hoppat ner i en grop som en bulldozer höll på att gräva för att stoppa maskinen och flera kvinnor hade följt henne ner i gropen.

Bulldozern hade vänt om och Lina frågade sin dotter vad hon hade gjort om maskinen hade forstatt gräva och hon hade svarat att - då hade jag väl tittat föraren stint i ögonen! Tala om kvinnors mod!

Hon berättade också om ett tillfälle då hon blivit lite slagen av en israelisk soldat, och då hade hon och hennes kamrater svarat med att slå tillbaka mot soldaten med sina skolböcker! Men kvinnoförtrycket är som det är i det här landet. Abu berättade att männen i en grannby bett honom om hjälp med att få kvinnorna i byn mer aktiva utanför hemmet.

Han hade vägrat med motiveringen att - det är ju ni som hindrar dem att bli aktiva - jag kan inte göra något, det är ni som får ändra er så löser det sig så småningom.

Efter Budrus har vi flyttat på oss norrut till byn Joyyous utanför Qalqilya och på vägen dit stannat kvar i många byar och intervjuat bybor om deras liv i det ockuperade Palestina. Vi har också hunnit med ISM:s tvådagarskurs i icke-våldsarbete, i Beit Sahur utanför Betlehem.

Att cykeltransport är en bra metod att komma nära människorna är uppenbart även om uppförsbackarna är lika höga som de varit hela tiden.

Nästa mål blir troligen Tulkarem, och sedan Azira, som ligger lite norr om Nablus. Vi åker nog inte in i Nablus för det verkar verkar helt stängt av militära skäl. På vägen tillbaka mot Jerusalem kan det bli så att vi får en träff med Arafat, men det är inte klart om det blir så.

Det känns som varje dags upplevelser kan fylla en halv bok så jag får sluta med detta. Gruppen fungerar mycket bra. Men jag, Jan-Erik har varit förkyld varför jag några sträckor fuskat med servicetaxi. Det blir svårt att lämna det här landet, men säkert kul samtidigt att komma hem!

Men jag kommer bland annat att sakna maten, matskicket och människorna!

Många hälsningar från cykelgruppen genom

JAN-ERIK ROMSON

Mer läsning

Annons