Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jenny fastnade i drogerna

Annons

Det har gått två och ett halvt år sedan spiralen började sin vindlande bana. Den som började med ätstörningar och slutade med kanyler. Den som gjorde "duktiga flickan" till sprutnarkoman.

Jenny minns den hösten, då hon jobbade tio timmar om dagen, tränade konstant, men tyckte ändå att hon var för tjock. Hon gick ner 15 kilo på sju veckor och kände hela tiden ett tryck över bröstet. Att den fysiska smärtan kunde bero på ångest hade hon inte en tanke på då. När Jenny erkände för en läkare att hon spydde upp maten fick hon en remiss till vuxenpsykiatrin. Hon skulle få hjälp med sina ätstörningar och gick i samtal med psykolog varje fredag.

- Först kändes det bra, för jag ville ju ha hjälp. Men samtalen fungerade inte. För mig var det som att prata med en extremt dålig kompis en gång i veckan, säger Jenny.

Under våren, ett par månader efter den första kontakten med psykiatrin, fick hon diagnosen borderline, en slags personlighetsstörning som präglas av impulsivitet och instabilitet.

Ätstörningen ströks ur journalen men hon erbjöds behandling för borderline. Jenny tackade nej, hon hade tappat tron på samtals-terapi.

När sommaren kom åt hon 73 kalorier per dag: en deciliter lättnyponsoppa och två-tre riskakor. Samtidigt sprang hon en timme varje dag. Det var den sommaren, då hon var 19 år, som hon kom i kontakt med drogerna. De hade lösningen på hennes problem.

- Jag började med hasch och gick vidare med piller. På samma dag!

Med drogerna var det lättare att leva. Jenny hade skaffat sig nytt umgänge och nya sätt att tackla verkligheten. Hasch, rohypnol och amfetamin var lätt att få tag på.

Det dröjde inte länge innan hon blev erbjuden subutex, som börjat florera i narkotikakretsar. Den fullständiga verklighetsflykten var uppfunnen. Hon och hennes kompisar började med att snorta pulvret upp i näsan. Sedan blev det sprutor. Ju snabbare ut i blodet desto bättre.

När vi träffar henne på ett kafé i Falun har hon inte injicerat något på nästan ett och ett halvt dygn. Snart måste hon fylla på.

- Jag börjar känna mig lite rastlös nu, och lite kallsvettig. Tar jag inget i dag så kommer jag inte upp ur sängen i morgon, säger hon.

Svettas, frysa, svettas, frysa. Leder som skriker av smärta och ett huvud som spränger av ångest. Jenny vet allt för väl hur det känns att ha abstinens. Men att ruset hade en baksida var inte att tänka på när hon började ta droger.

Till en början var det en väl bevarad hemlighet att hon hittat ett sätt att medicinera sig själv. När hon berättade för sin psykolog blev hon av med sjukskrivningen. För att få tillbaka den var hon tvungen att lämna rena urinprov en gång per vecka. Jenny lärde sig snart precis vilka doser och tidpunkter som gällde för att kunna upprätthålla bilden av att vara drogfri. Det gick vägen, och hon kunde fortsätta att finansiera sitt drogmissbruk. Någon matkassa behövdes ändå inte.

Till sina föräldrar sade hon ingenting. Hon bodde i egen lägenhet och tyckte själv att hon uppträdde normalt när hon träffade dem. Men de märkte snart att allt inte stod rätt till.

Våren 2003 brakade fasaden samman och Jenny, som försökt hålla sig flytande på sin egen medicinering, försökte ta sitt liv genom en överdos tabletter. 60 alvedon och fyra valium fick henne att somna in. Räddningen blev att telefonen ringde.

- Allt var suddigt men jag vaknade och ringde ambulans. De sade att om jag hade fått sova en timme till så hade jag aldrig mer vaknat. Jag är så glad i dag att jag klarade mig.

Jennys sönderstuckna armar kunde inte längre döljas. När hon återhämtade sig efter överdosen gjorde hon det med ärlighet inför sina föräldrar. Hennes mamma har letat efter en plats där dottern kan få hjälp, men hon upplever det svårt att hitta något som kan tillgodose alla sidor. Där det finns hjälp mot anorexi finns inte missbruksvården, där det finns missbruksvård finns inte tryggheten. Och kontakten med psykiatrin har inte fungerat.

Jenny gjorde ett försök att bli drogfri i höstas, då hon skrevs in för avgiftning på ett behandlingshem. I dag kan hon se att hon inte var beredd.

- Jag kände redan på väg dit att jag inte ville. Jag fick panik när jag kom dit. Jag kunde inte äta, jag bara skrek och grät, säger Jenny.

Två dagar senare var hon hemma igen, och tillbaka i en vardag där tankarna på framtiden handlade om att fixa nästa dos subutex.

Men Jenny har bestämt sig, livet som beroende är inte det hon vill ha. Hon vet hur det är att ha ett vanligt liv, och hon vill ha det tillbaka.

- Jag vill slippa vakna varje morgon och tänka på vilken dos jag ska ta.

KARIN WALLÉN

Mer läsning

Annons