Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jennie klättrade upp på Kilimanjaro

Annons

Det var efter en inspirerande topptur på Kebnekaise i somras som idén om Kilimanjaro kläcktes. Efter att ha jobbat hela sommarlovet dröjde det inte länge innan Afrikaresan var bokad.

Äntligen skulle jag få användning för de svettiga timmarna i spinningsalen och de långa promenaderna upp och nedför Borlänges skidbackar.

Så var dagen kommen då kalendern äntligen visar den 10 december och jag kliver efter månader av träning och planering otåligt ombord på planet till Kenya och Nairobi.

Morgonen därpå är vi ett gäng förväntansfulla turister som trängs i en gammal minibuss på väg mot staden Moshi.

Belägen vid Kilimanjaros fot är staden en metropol för vandrare från alla världens hörn. Alla har vi samma mål, att bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro 5 895m. Svetten lackar rejält och jag är trött efter den långa flygresan.

Sova är praktiskt taget omöjligt i värmen och på den dåliga vägen. Genom de smutsiga rutorna syns ett torrt stäpplandskap präglat av akaciaträd.

Längs vägen får vi ibland syn på rödklädda massajkrigare i full färd med att flytta sin boskap. Med bara någon halvtimme kvar till Moshi spanar jag efter mitt mål för resan men Kilimanjaro gömmer sig högt uppe bland molnen och vi ser aldrig mer än bergets fot första dagen.

Klockan visar frukostdags och när jag öppnar hotelldörren möts jag av en mäktig syn. Den vita drottningen har trätt fram ur molnen och ser otroligt pampig ut i morgonljuset.

Lite senare träffar jag Peter som bokat samma tur på berget som jag och sisådär två timmar efter tidsplanen kommer vi iväg. Här i Afrika finns ingen stress och man tar allt som det kommer.

Vår guide Richard och hans assistent Nestor hälsar glatt på oss och frågar om vi har allt vi behöver. Bärarna sorterar kastruller och tält och packar med vana händer minibussen full.

Byn som vi ska till heter Rongai och ligger på bergets norra sluttningar mot Kenya. Vi färdas på en helt galet gropig och skakig grusväg som aldrig tycks ta slut, men så efter tre timmar har vi till slut byn, där vi ska börja vår vandring, i sikte.

Vi signerar loggboken, packar våra dagsryggsäckar och jag tejpar mina hälar för säkerhets skull. Skavsår första dagen vore katastrof. Så bär det av, i lätt uppförsbacke och i ett lugnt tempo går vi längs en upptrampad jordväg kantad med majs och potatisfält.

Barnen vinkar från sina trähyddor, men vågar sig aldrig i närheten av oss. Landskapet ändras fort, vi äntrar djungeln och skymtar apor högt upp i träden för att timmen senare bekanta oss med ljung-marken som dominerar på Kilimanjaro.

För varje höjdmeter vi tar blir den blå himlen allt mer grå och inte helt oväntat börjar regnet ösa ner precis innan vi når första lägret på 2 600 meter.

Väl ute ur tältet nästa morgon möts jag än en gång av en otrolig syn. Nattens ihållande skyfall har förvandlat vad som innan såg ut som världens största grushög till en vacker, ståtlig och snötäckt kulle.

Vi försöker få i oss en frukost stor som en buffé och fortsätter därefter sakta men säkert vår vandring mot den snövita toppen.

Solen skiner och luften är behagligt varm och upp till läger fyra, 4 330m behöver vi aldrig ha på oss mer än shorts och t-shirt. Mängder med vatten går åt, 3-4 liter om dagen.

Mestadels går vi på grus och stora lavastenar, kvarlämnade sedan den tid då Kilimanjaro var en aktiv vulkan. Vi passerar jättehögar med spillning efter buffalo, men som tur är ser vi aldrig röken av det farliga djuret. Däremot får Peter plötsligt syn på en färggrann kameleont. Den tittar surt på oss med sina klotrunda ögon men verkar inte ha något emot våra ivriga kameror.

Efter fyra dagars vandrande når vi The Tarn Hut, 4 330 meter, som nog är det mest intressanta av alla läger. Vädret ändrar sig snabbt och täta moln dyker upp från ingenstans för att minuten efter försvinna lika fort igen. Lika snabbt rör sig de nyfikna mössen runt vårt tält.

Vi käkar en fyra-rätters middag lite senare och efter att ha rensat tallrikarna mår vi som två kungar. Vilken upplevelse och lyxklättring det här är, konstaterar vi båda två. Allt känns bara toppen och jag noterar i dagboken att jag är världens lyckligaste tjej!

- I dag börjar allvaret, säger jag trött till min nyvakna tältkamrat. Än en gång packar vi ryggsäckarna och lämnar över dem till våra fantastiska bärare. Målet i dag är att korsa sadeln och "the lunar desert" som det så vackert heter.

Långt borta vid Kilimanjaros fot kan vi ana det gröna taket på Kibo Hut som är vårt toppläger. All snö har nu hunnit smälta bort och man får återigen intrycket att vi ska bestiga världens största grushög!

Vi går och går, på grus och dammig sand och tycks aldrig komma någon vart. Den höga höjden gör sig påmind, och uttorkad, lagom yr och med tunga elefantben kliver jag efter fem timmar in i lägret på 4 700 meter.

Allt känns mycket bättre efter en skål popcorn och varm choklad och jag för- söker ladda och förbereda mig på den krävande turen till toppen.

Vi packar ner vatten, powerbars och gel och lägger fram fyra lager kläder som ska hålla oss varma. Det börjar kännas att man befinner sig på högre höjder, pulsen rusar bara man ska ut ur tältet. Jag kryper ner i sovsäcken redan klockan fem för att få några timmars sömn innan vi ska bege oss av kring midnatt.

- It's Kili time! säger Richard och möter oss i den stjärnklara natten utanför tältet. Vilket toppenväder! Med pannlampan på och motivationen på topp lunkar vi ut ur lägret. Första gänget vi passerar är en grupp japaner som utövar någon slags jympa-yoga-stretching.

Lite längre bort står delar av den kenyanska armén beredd i ett långt led. Den är på berget för att acklimatisera sig. Vi tar täten uppför backen och under några korta vilopauser försöker jag trycka in några deciliter sportdryck och choklad i munnen. Aptiten är som bortblåst, allt jag får i mig under toppdagen är några munnar vatten och lite gel.

Halvsovande fortsätter jag uppåt, på lösgrus och sten längs leden som nu går i zick-zack. Under oss lyser rader med pannlampor och stämmor från militären hörs långt ner.

Den röd-orange månen ser underlig ut där den ligger på rygg. Snart har den stigit tillräckligt högt för att fungera som våra pannlampor och det spöklika stenlandskapet blir ännu mer kusligt.

Efter ett par timmar kommer höjd- sjukan smygandes och med dålig balans, illamående och tryckande huvudvärk vinglar jag vidare. Temperaturen sjunker och vinden tilltar för varje höjdmeter.

Snart har mina vattenflaskor frusit till två isklumpar. Jag sätter kroppen på sparlåga och tittar varken upp eller ner längre utan fäster blicken på Richards fötter framför mig.

- Hakuna Matata, you're a champion, peppar Richard när jag uppgivet lutar huvudet mot hans axel. I varje zick-zack- hörn blir jag hängande över stavarna för att hämta krafter.

"No pain, no gain" upprepar jag för mig själv och klättrar över de sista jobbiga, stora stenarna tills vi når krönet och Gillmans point, 5 685m. En tjock dimma har dragit in och gömmer den stora kratern nedanför oss. Vi stannar inte länge utan fortsätter med sammanbitna ansikten mot Uhuru peak. Det är inte alls lika brant uppför som förut men alla backar är otroligt jobbiga och när man väl kommit över en knöl väntar nästa, ingen av dem är toppen.

Vi går på blandat grus och snö och jag börjar känna mig som en otålig fyra-åring... Luften innehåller mindre än 50 procent syre så mot slutet är det "ett steg-andas- tempo" som gäller och tack vare en järnvilja och peppning lyckas jag släpa mig uppför de sista backarna.

Peter hade sin svacka innan Gillmans och kände sig stark den sista biten så i soluppgången och med glada miner når vi efter sex tuffa timmar träskylten på Afrikas tak.

Vilken häftig syn! Dimman har lättat och från toppen blickar vi ner i den jättelika kratern som ingen kunnat ana från bergets fot. Glaciärerna tynger bergets sluttningar och under våra fötter breder ett tjockt och fluffigt molntäcke ut sig. Långt bort över Afrikas väldiga vidder syns jordens krökning.

Vi skyndar oss och fotar innan armén kommer tjoande. Jag plockar med mig några lavastenar och efter en kylig halvtimme på toppen småspringer vi ner till Gillmans.

Jag mår fortfarande grymt illa och längtar till sovsäcken 1 200 meter ner. Ungefär halvvägs tar illamåendet överhanden och med magen tom känns allt mycket lättare. Nedanför Gillmans studsar vi på hälarna nerför gruset. Vi glider igenom molnen och den blå dagen blir plötsligt mulet grå. Det tar drygt två timmar ner till Kibo Hut och jag sover som en stock några timmar innan vi vandrar vidare nerför berget.

När vi når det stora och sista lägret Horombo, 3 720 meter har vårt team som vanligt slagit upp vårt tält och har middagen redo... De får sin välförtjänta dricks och vi somnar lätt efter en lång dag.

Morgonen därpå har vi sex timmar ner till bussen och mina smalben börjar värka ordentligt. Vi går genom den lummiga regnskogen och mycket riktigt öser regnet ner. Väl nere får jag så mitt bevis, det guldkantade diplomet som visar att jag verk-ligen stått högt ovan molnen på Afrikas tak.

Dagen därpå, på min födelsedag lämnar jag Kilimanjaro i ett tvåmotorigt propellerplan och upplever en skakig flygning över till Mombasa. Den resterande veckan lyxandades jag för fullt på de milslånga, vita sandstränderna strax söder om staden.

En bättre 18-årspresent är svår att hitta och jag har lärt mig en hel del på min resa. Myten om att Kilimanjaro är ett lätt berg att bestiga kan jag nu avliva. Den höga höjden och allt tunnare luften gör det väldigt kämpigt de sista timmarna innan toppen.

Nu väl hemma igen, några kilo lättare, längtar jag redan tillbaka till landet med de stora fem. Kommande äventyr är dock inte långt borta. I mars tältar jag med is- björnarna på Svalbard och till sommaren beger jag mig av till Ryssland för att be- stiga Europas högsta berg Mt Elbrus, 5 642 meter.

Funderar du på att bestiga Kilimanjaro? Tveka inte, det blir en naturupplevelse utöver det vanliga och ett äventyr du sent lär glömma. På grund av jordens upphettning beräknas glaciärerna och den berömda snön vid ekvatorn vara borta om tjugo år. Missa det inte!

JENNIE BERGMAN (TEXT OCH FOTO) PETER SILJERUD (FOTO

Mer läsning

Annons