Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan Carlstedt var idol i Orsa redan 1946

Annons

Någon steg in i bostaden en vårdag 1946. Den tioårige Orsapojken såg framför sig en "farbror". Det var den då blott 20-åriga Jan Carlstedt, son till provinsialläkaren Otto Carlstedt och sedermera berömd tonsättare, som avlade visit hos föräldrarna. "Farbrorn" hälsade vänligt på pojken, som klumpigt, helt förstummad av blygsel, underlät att besvara artigheten.

Jan Carlstedt bänkade sig vid köksbordet och avnjöt kaffesurrogatet och vetebrödsskivorna. Gossen kunde förstås inte inse att han framför sig hade en person som skulle bli den främsta av Orsas alla tonsättare och musikanter genom alla tider Jan Carlstedt blev vida hand bland annat för Sonat för två violiner, Symfoni nummer 1. Senare i livet skulle vår tioårige busunge komma att uppskatta att han haft förmånen att träffa Jan Carlstedt, för att inte säga ha andats samma luft som den genialiska kompositören.

Klasskamraten Lisbeth Nyléns tolvåriga syster, Anne-Marie, vågade han inte tilltala på grund av åldersskillnaden. Tolvåringar betraktades som överordnade till den grad att pojken fick tunghäfta. Inte ens en demonstration i hur man går i armkrok eller en schottiskurs kunde undanröja denna malplacerade vördnad för de två år äldre kullorna och masarna.

Det som hände i Orsa efterkrigsåret 1946 tycktes hända på Västeråkern. Där låg Brandts pensionat, som drevs av makarna Stenkel, rättare sagt av fru Stenkel, eftersom maken, som var hög officer, ständigt kommenderades till tjänstgöring på annan ort. Det fanns i huset två bröder Stenkel, en i gossens ålder, en i tolvårsåldern, av vilka den senare således betraktades med oförklarlig vördnad av tioåringen och hans jämnåriga,

På Brandts pensionat trängdes gäster och Orsasmåttingar, ty bröderna Stenkel försummade inte att bjuda in sina kamrater jämt och samt, måhända till fru Stenkels förtvivlan eller glädje. I vilket fall som helst gav hon inte till känna vad hon tyckte om anstormningen. Gossen blev aldrig avvisad därifrån, trots att han säkerligen utgjorde ett irritationsmoment i pensionatsrörelsen.

Efterfrågan på kött var stor. Ransoneringskorten var på upphällningen efter krigsslutet. Brobergs slakteri på Västeråkern gjorde allt för att stilla efterfrågan på köttprodukter. Ko efter ko, ibland någon häst, släpades in i slakteriet, direkt från gatan, där verksamheten utövades utan minsta skydd från insyn. Orsas nyfikna glin samlades utanför slakteriet. Det var inga muntra scener de åsåg.

Men slaktarna upptäckte de unga åskådarna och skingrade dem med list. En av slaktarna anmodade pojkgruppen att i samlad tropp bege sig till Holen och "hämta en kalv". Gossarna letade i timmar efter den förmenta kalven utan att finna den. De kände sig grundlurade och drog sig för att återvända till Brobergs slakteri. Därmed kunde de avbryta sitt osunda intresse och återgå till lekarna.

Vår tioåriga Orsaidol hade drabbats av underbett. Detta skulle nu avhjälpas. Tandläkaren anbringade på nedre käkens framtänder en dåtidens tandställning, en vanprydande rosa tingest, förmodligen bestående av varmpolymeriserat akrylat. Tandställningskonsten har onekligen gått framåt.

I dag erinrar tandställningarna närmast om smycken. Ack, om dessa funnits 1946. Vår underbettshemsökta vän i Orsa "knep käft" för att slippa visa sin enkla, direkt anskrämliga, tandställning. Skatten er lyckliga, ni tandskadade ungdomar av i dag, som kan skratta och visa tänderna tack vare era gnist-rande sköna tandställningar.

MATTS DAHLSTRÖM

Mer läsning

Annons