Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jakt på tilltugg att mumsa

Annons

Jag har varit i mörkaste Småland och tjänsteskämtat. Det är inte lätt. Möjligen är det ännu svårare att uthärda skämtandet.

Lärorik var resan, emellertid.

Bland annat kan man lära sig att barnmorskorna i Västervik med omnejder har ett besvärligt arbete.

De flesta människor här nere verkar vara födda med en motorcykel mellan benen.

Det rörde sig oftast om helt andra åkdon än min barndomsmacks NV och Silverpilen.

Här var det rejäla don av den sort som kräver skinnväst, med emblem på ryggen, och kraftfull andedräkt. Harry Danielsson tror jag att dom heter.

Det visade sig vara stor MC-träff i bygden. 2 500 dånande åkdon var i faggorna och som detta inte vore nog så bjöds man underhållning av en refrängsångare som heter Lundell och hans band. Det lär inte decibeltalet ha sjunkit av.

Nåväl. När man råkar befinna sig i jakt på kaloriintag i dessa trakter just under dessa dagar så ligger man illa till. Det finns icke en stol att uppbringa på ett näringsställe i nämnda vik.

Egentligen gjorde det inte så mycket. Vi smygkikade på krogpriserna och fick klart för oss att det inte var priset på maten som avsågs. Det verkade mera som om man köpte sig en andel i krogen.

Nåja, krögarna ska väl leva även när badjävlarna flyr trakten framåt vintern.

Söderköping fick också besök i jakten på tillagade dagligvaror och baslivsmedel.

Den stan är så tuttenuttig att det inte finns en chans att få tag på en parkeringsplats och därmed inte heller något tilltugg, som en kollega envisas att kalla allt han mumsar på.

Men vi såg Götas egen kanal, en smutsbrunt och trögflytande stycke Sverige.

I den skulle jag inte vilja drunkna, den saken är klar.

Nästa försök var Valdemarsvik. Därifrån är Nisse Lidholm, känd bollsparkare och vingårdsägare. Här stod vi i bankomatkö i tjugo minuter, inklämd mellan en tant, som lät som Tjadden Hällström, och en storblommig disponent i klädnypor(?). Båda talade oavbrutet i mobiltelefon, varför jag nu kan redovisa att Tant Tjadden skulle få besök av Greta och Egon senare på dagen. Först skulle man äta nånting och sen skulle det grillas. Två kartonger skulle hon köpa ut. Antagligen inte av Nisse Lidasâ sort.

Apropå det så skyltade den lokale fotografen med ett jätteporträtt på stadens store bollsparkarson. Antagligen hade fotografen också vingård. Av det fotografiska resultatet att döma är han på väg att tömma hela vingården av egen kraft.

I Valdemarsvik fick vi äntligen mat. På en av centralortens pizzoarer fick vi en produkt som var så flottig så jag tog med mig halva hem för att smörja gräsklipparen med.

Slutstationen var durspelsstämman i Ankarsrum, en festlig tillställning. Min gode vän Stig från Gotland (pensionerad polis från Gotland Yard) berättade att han träffade på en (onödigt) glad granne på campingen. Denne tillhörde uppenbarligen ortens Hembrygdsförening, för den dryck han bjöds på i dennes yttertält hade omisskänliga drag av en produkt som borde blivit beslagtagen, om nu inte Stig vore före detta polis.

I gengäld, och för att rädda smaklökarna från förtvining, kontrade Stig med att invitera på en förstärkt, och fullt laglig, kopp kaffe. Förstärkningen var inköpt i en skamlig butik med gröngul skylt.

Den nufunne vännen drack, smackade belåtet och utbrast:

- Gosse, den här har du lyckats med!

Mer läsning

Annons