Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jägarbarn är också barn

Annons

Det finns ingen Barnombudsman (BO) för Säfsen och Nås, Idre och Mora, Orsa och Furudal. Barn får stå ut med att höra okvädingsord från alla håll och kanter. Pappa är kriminell och varghatare - dödsmaskin, men ändå rädd som en hare. Han är ju jägare, det får han inte vara, och mamma har inte råd. En jakträtt kostar visserligen 6000 kronor om året men ger inte rätt till viltkött, enligt insändarna, bara skäll - om familjen nu absolut ska ha någon mat för 6000 kronor.

När de som kränker pappa råkar ut för en trafikolycka eller har kört för fort och fräckt - djur vid vägkanten existerar inte för bilister - så måste pappa lämna sin familj i hemmets lugna vrå och rycka ut, vara hjälpsam. Han får inget offentligt tack ... drevet fortsätter som vanligt.

I Indien dödades mer än trettio barn (enligt radions nyhetsprogram) av utrotningshotade vargar för några år sedan. Men inom EU dödas inga barn av vargar! Vad sysslar ni med? undrar jag.

Vildmarkens barn kan vara lika sköra, ängsliga och rädda, som stadsbarn, men för jägarbarn finns inte hörselskydd mot elakheter, och ingen BO. När en jakthund blir borta en natt - eller för alltid - så är det sorg i jägarfamiljer, barnfamiljer. Det är deras eget fel!

Barn är ledsna; barn gråter. Men Grimsöforskarna letar inte efter tårar... Och vad Christina Lindberg i Djurens Rätt letar efter - det har jag undrat länge (se NLT 051202).

DEN STUMMA DUVAN FRÅN FJÄRRAN

Mer läsning

Annons