Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag tog på mig skulden"

/
  • Lena Fasts yngsta son fastnade för droger som 12-åring. I dag har Lena slutat ta på sig skulden och insett att det inte var hennes fel att sonen valde att bli narkoman.

Annons

I över tjugo år har Lena befarat det värsta när telefonen ringer. Att hennes son ska ha dött av en överdos, blivit misshandlad till döds eller kört bil påverkad och råkat ut för en olycka.

- Det är inte bara en orolig mammas fantasier, min son har svävat mellan liv och död många gånger, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit vid hans sjukhussäng, säger Lena.

Urban är yngsta sonen i en syskonskara på tre. Han föddes med ett svårt ryggmärgsbrock som tvingade honom till 15 operationer innan han fyllt 12 år.

- När han var fyra år flyttade hans pappa, i övrigt levde vi ett normalt liv. Urban hade många kompisar, kanske hamnade han lite på efterkälken på grund av rullstolen när kompisarna skulle i väg. Men jag upplevde sällan att han var ensam.

Att Urban började sova mycket, inte ville närvara vid familjemiddagar och uppträdde allmänt struligt trodde Lena berodde på tonåren mer än något annat.

När Urban flyttade till Falun för att gå gymnasiet som 16-åring förstod hon för första gången vad sonen höll på med.

- Jag blev kallad till skolan för att hämta hem Urban, han hade 80 procents frånvaro och var inte välkommen längre. Den syn som mötte mig i hans studentrum glömmer jag aldrig.

Trots att Lenas familj anlitat hemhjälp åt Urban hade inget gjorts i lägenheten på sju månader.

- Han hade hållit sig undan när hemhjälpen kom, därför hade de inte gått in. Med resultatet att ingen städning utförts och inga lakan hade bytts.

Urban fick flytta hem till familjen i Dala-Floda igen. Och hem till de gamla vännerna som hjälpt honom få kontakt med drogerna.

- Jag trodde att allt skulle bli bra bara han kom hem och jag fick pyssla om honom, säger Lena som fick reda på att det var en släkting hos bekanta till Urban som introducerat honom och en vän för hasch. Då var han 12 år.

- Jag vet att man ska förlåta för att kunna gå vidare, men det kan jag inte förlåta, säger Lena som under många år ljög, städade, betalade och ljög lite till för att fasaden skulle verka okej.

- Jag kämpade med en blandning av skuld- och skamkänslor. Vad var jag för mamma som inte kunde hålla min son från drogerna. Det minsta jag kunde göra var att se till så att ingen fick veta, berättar Lena som började undvika att handla i byn eftersom hon trodde att folk anklagade henne. Och hon slutade bjuda hem släktingar och vänner som förut varit en viktig del av hennes liv.

- Jag kunde inte gärna ringa upp och säga "välkommen på kaffe men lämna plånboken hemma eftersom min son är narkoman och stjäl allt han kommer över".

När Urban bott hemma i ytterligare två år sprack till slut Lenas fasad och hon sökte hjälp hos en psykolog som uppmanade henne att det var dags för Urban att flytta hemifrån och själv få ta ansvar.

- Jag skulle ha gjort det tidigare. Idag vet jag att man inte kan hjälpa en missbrukare att sluta knarka.

Socialen hjälpte till att skaffa en lägenhet till Urban och skickade honom på behandlingshem. Även Lena fick gå en åtta veckors kurs för personer med medberoende, något som hon beskriver var vägen till ett nytt bättre liv för henne. Idag sexton år senare har Lena tappat räkningen på hur många behandlingar sonen genomgått och hur många återfall han tagit sig. Just nu är han på ytterligare ett behandlingshem i Norrbotten.

- Han var nykter i går vad jag vet, säger Lena som ändå inte förlorat hoppet för sin son.

- Jag älskar Urban, men jag hatar drogen.

Lena Fast:

  • Ålder: 62 år.
  • Familj: Man, tre barn, två barnbarn och en hund.
  • Bor: Dala-Floda
  • Gör: Jobbar med drogförebyggande arbete inom IOGT och för Gagnefs kommun.

Mer läsning

Annons