Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har nästanåkt Vasaloppet...

Annons

Jag har aldrig åkt Vasaloppet. Men ett år var det nära. Först: jag älskar skidåkning. Inte att åka själv. Jag klarar det nog hyfsat, men jag finner ingen njutning i det, som många andra gör.

Men jag älskar att t-i-t-t-a på skidåkningstävlingar.

Kanske har det att göra med att jag växte upp ett stenkast från Lugnet i Falun - och varje vinter stod jag och såg skidkungarna komma farande i Skidspelen.

Där brakade Sixten Jernberg förbi. Gerhard Grimmer. Assar Rönnlund. Thomas Magnusson. Franco Nones. Torgny Mogren.

Jag fascinerades av deras kraft. Deras obändiga kraft.

Det var som att se levande kärnkraftverk, när benmusklerna var spända på dessa män och ansiktsuttrycken andades explosivitet.

Det var som om skogens furor böjde sig och gjorde honnör när dessa idrottens stålmän for förbi.

Jag nådde själv aldrig några framgångar i skolans skidtävlingar. Nej, jag var bättre i friidrott och basket.

Men jag kom att älska skidåkning - som en betraktare.

I mitt jobb fick jag förmånen att följa Gunde Svans hela karriär; från de första avtrycken han gjorde i skidhistorieböckerna i Oslo, till avslutningen i det soliga, glada och cappuccinodoftande Val di Fiemme i de norditalienska bergen.

Det var en lång resa med Gunde, som i de allra flesta fall slutade med att jag fick skriva positiva artiklar.

Karln var ju ett fenomen. Han vann nästan alltid. Det var lätt att sätta rubriker när Gunde var i farten.

Hans bästa skidlopp, anser jag, det gjorde han i Calgary-OS. På femmilen.

Han var osäker på sig själv inför starten. Han hade inte övertygat i de två första loppen. Blev utan medalj. Åkte bättre i stafetten...men ändå var han orolig.

Fast det behövde han aldrig vara. Han vann femmilsguldet med en mästares signum. Han tog ledningen direkt, sedan bevakade han bara sitt försprång. Klokt, utstuderat, genialt.

Fast nu skulle det handla om Vasaloppet.

Jag bevakade tävlingen för tidningen många gånger. Och alltid sa min chef:

- Ska du kunna skriva bra måste du se starten också.

Det betydde att det aldrig blev någon sömn mellan lördag och söndag. Fyra på morgonen gick bilarna till Sälen, oftast var det svinkallt. Vi tog bra platser på startläktaren och inväntade startskottet.

...och sen var det över på några minuter. Skidåkarna försvann i backen på sin tripp till Mora - och vi tog bilen dit för att invänta segraren.

- I det här jobbet ska man vara både kvällspigg och morgonpigg, sa min chef och skrattade och la till:

- Men starten ska ingen missa - hur trött man än är!

Själv har jag aldrig åkt Vasaloppet som sagt. Fast ett år åkte jag delar av banan någon vecka innan tävlingen skulle gå. Det var ett krisår. Snökris.

Jag skickades ut av tidningen för att själv, på skidor, ta reda på om det överhuvudtaget gick att åka skidor i Vasaloppsspåret. Och sen skriva om mina upplevelser.

Det gick att åka. Blåbärsriset stack upp i Smågan, Eldris och Evertsberg. Men det gick att ta sig fram.

När reportaget var publicerat frågade flera om jag åkt hela sträckan.

- Visst, sa jag och höll två fingrar i kors.

Men till slut ska sanningen fram. Nu.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons