Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag hade aldrig en tanke på att ge upp"

Annons

Det är nyårsaftons natt. Stjärnklart och termometern utanför köksfönstret i en villa på Lergärdet i Borlänge visar 15 minusgrader. Hit, till familjehemmet, har Andreas Karlsson bjudit sina vänner för att fira in det nya året. Den övriga familjen tillbringar nyåret i Sälen.

Under natten gör sedan Andreas och en kompis det ödesdigra misstaget - de lämnar nyårsfesten. Han rycker en jacka i hallen och beger sig ut i den bitande kylan.

Andreas sätter sig i passagerarsätet och knäpper rutinmässigt bältet. Vart färden sedan går vet ingen, bara att den plötsligt slutar i en kraftig smäll mot ett hyreshus efter Hagavägen.

Allt svartnar.

Räddningspersonalen anländer till olycksplatsen klockan 04.11. På passagerarsidan hittar de Andreas, med kroppen upptryckt mellan ratten och dörren.

Han är svårt skadad. Han har skallskador, brott på bäckenet, nyckelben och ben. Men märkligt nog höll glasögonen för smällen.

Bilen är totaldemolerad. Räddningspersonalen tvingas att ta sig in genom bakluckan för att nå Andreas.

Tio dagar efter olyckan vaknar Anderas upp på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han är yr av medicineringen, efter att ha varit nersövd.

Han ligger med bandage, slangar och apparater omkring sig.

Varför han ligger där vet han inte. Bara att han varit mycket nära döden. Allt annat som skett den senaste tiden är raderat ur närminnet.

Den tolfte januari förflyttas han tillbaka till Falun och intensivvårdsavdelningen. Där får han för första gången sedan olyckan besök av andra än den närmaste familjen.

- Hur var min begravning? frågar han en av sina vänner.

Tre dagar senare flyttas Anderas vidare till avdelning 56 på Falu lasarett. Det är där rehabiliteringen tar vid. De första sex veckorna har han fått ligga helt stilla.

- Benen har jag haft rörelseförmåga i hela tiden. Men vänster arm och fingrarna var totalt orörliga, berättar han.

I början av februari får Andreas en liten kudde att klämma på med handen. Med den gör han sina första framsteg. Efter det blir han starkare och starkare för varje dag.

Snart kan han röra hela armen.

- Jag hade aldrig en tanke på att ge upp.

Andreas är envis. Hans schema är fullt och vägen tillbaka är allt annat än spikrak. Det är hårdträning som gäller, men det är ingenting som avskräcker en hockeymålvakt.

Den 25:e februari skulle han fylla 19 år. Vilken tonåring som helst hade sett fram emot det. Men inte Anderas. För honom var det en annan stor dag som närmade sig - sakta men säkert.

- Ja, min nya födelsedag är den 16:e februari. Det var den dagen jag för första gången fick resa mig upp och stå på mina egna ben igen.

Det var dagen noll. Varje dag under flera veckors tid hade han räknat ner. På den vita tavlan ovanför sängen stod det "Dagar kvar: 0. Nu börjar det".

Den specialbeställda gåstolen levererades till sjukhuset på förmiddagen. Andreas var spänd.

- Det syntes på honom flera dagar innan hur koncentrerad han var. När han fick den där blicken som om det vore inför en match, förstod jag att det skulle gå vägen, minns pappa Royne.

Klockan hade precis slagit tio på "dag 0" när han la sina armar på armstöden på gåstolen. Han tog ett krafttag med benen och reste sig. Bara sådär.

Han stod upp. Och han lyste som en sol.

- Helt otroligt! utbrast en stolt mamma Marie.

Andreas, som hela tiden legat ett steg före den planerade rehabiliteringen, vandrade sedan dagligen runt i korridoren på 56:an. När han inte gick, drog han sig i stället fram med fötterna i sin nya lättare rullstol. Bästa träningen fick han nere i "katakomberna" på lasarettet.

- En gång mötte jag Korsnäs A-lag som tränade i backarna där nere, minns han.

Det skulle inte dröja länge innan rollatorn och rullstolen skickades tillbaka. Anderas fick kryckor. Månader innan någon kunnat förutspå.

Nästan allt hade gått som på räls sedan rehabiliteringen startade.

Men det fanns ytterligare en sak han saknat. Skridskorna.

I början av mars månad fick han tillåtelse att göra ett test på Lugnets hockeyrink.

- Fast det är min enda riktiga besvikelse.

Ingen hade direkt förväntat sig annat. Att stå på ett par skridskor med skadad höft är inte så enkelt. Men med Andreas kunde man aldrig veta.

Den 16:e mars skrevs Andreas ut från avdelning 56 på Falu lasarett. Drygt två månader efter olyckan och två månader innan det var planerat.

- Jag tänker ofta på vad som kunde ha hänt. Det hade kunnat sluta ännu värre. Vi var nära att köra på några personer. Då skadar man hellre sig själv än att någon annan skulle behöva drabbas.

Andreas är långt ifrån helt återställd, men på god väg tillbaka till livet.

- Det var bara centimeter från att jag bröt ryggen.

- I dag kan jag gå igen. Utan kryckor.

- I sommar springer jag.

Mer läsning

Annons