Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ger mitt hjärta till Lotta Engberg

Annons

Klasskillnaden är grym, lika grym som den var 1997 när Katrina and the Waves sopade banan med amatörkonkurrenterna i Eurovision Song Contest med "Love shine a light".

Det fanns ingenting som kunde hota Kikki, Bettan och Lotta på Lugnet.

Det omdömet gällde efter den första torra bandade genomlyssningen i tisdags, det har befästs under veckan som gått, och det bevisades med eftertryck i går kväll.

I huvudsak så står sig faktiskt de flesta av de där allra, allra första intrycken från i tisdags även efter gårdagkvällens direktsända folkparty på Lugnet.

Och det är väl precis så det ska vara med schlagers.

De ska fästa som klistervalla i mördarbacken en ljummen vårmorgon.

M M M

Till stor skam och vanära måste jag dock erkänna att jag haft fel om en sak. Det slank med en rejäl missbedömning i de tidiga onsdagsrecensionerna av festivalbidragen.

Jag gjorde bort mig. Strök galenvalla i hela huvudet.

Att kalla Fredrik Wännmans bidrag för "klockren outsider" var självklart bara fel-fel-fel. Jag skäms retroaktivt.

Låten höll inte måttet vid en närmare granskning.

Trevlig kille, kletig låt.

Enda trösten är att ni där ute också var nära att gå på niten.

Wännman kom faktiskt femma i går. En besynnerlig framgång.

Men att Friends gick vidare tillsammans med Kikki, Bettan & Lotta, det var förstås rättvist och väntat och vältippat.

Personligen tycker jag att The Honeydrops låt var lika delar mjuk smekning och skriande skräck under repetitionerna. Varannan gång nitade de unga flickorna också dit låten bra, men varannan gång klappade de ihop av scenskräck och föll ned i den hjärtskärande falsksångens helvete.

Nerverna höll faktiskt riktigt hyggligt i direktsändningen.

Det bar ändå inte hela vägen fram.

Synd.

Hoppades lite på en överraskning där.

"It takes 2" är i och för sig inte någon tvättäkta schlager, men väl en softpoplåt med störtskönt sug i.

Borde minst hamnat med i reservduon, och i så fall i stället för polaren Jan Johansens bidrag.

M M M

Kina Jaarnek på reservplats? Tja, varför inte? Texten är ju helt bisarr, men vem bryr sig om det så länge låten har hyggligt snällrocksug?

Melodierna som bara gick bort. Eller borde gått bort?

Niklas "Miss Saigon" Anderssons genomskinliga, kraftlösa, snudd på osynliga "I want you". Ajö.

Jan Johanssens snyggtrista italienarballad Sista andetaget (men kostymen var verkligen apsnygg). Ajö.

Fredrik Wännmans snälla, hemsnickrade Isakssonpop i "Vackrare nu". Dubbel-ajö.

Vattenkammade gosskvintetten Solos snudd på självförnedrande insats i Ge mig himlen för en dag gav i alla fall den här lyssnaren kalla kårar. Ajö-ajö-ajö.

Fårskinnsvästen från Black Sabbaths Europaturné 1983 var dock nästan värre än själva låten.

Efter onsdagens sena kvälls-övningar på Banken ser völvan i sin kristallkula en tänkbar framtid för Bert Karlssons nya boyband. Uselcovers för partyglada "iiiiiihhhhh"-flickor på krogen.

En liten hjärtformad röd stresskudde har (hoppas jag) räddat såväl mitt liv som min mentala hälsa under just den här förkylda, galna, surrealistiska schlagerveckan.

När wannabe-karaoke-bugg-trycket hotat att slunga mig till marken med hjärtinfarkt, då har jag klämt hjärtboll så det svartnat för ögonen.

Och ändå... vad kul det var med melodifestival.

Ett rött och livräddande antistresshjärta vill jag därför hemskt gärna dela ut till megamysiga Lotta Engberg, som ett litet tack för den där blötlyckliga majsolskänslan hon strålade in i hjärteroten på mig med sitt ljuvliga storleende.

Nina Inhammar och Kim Kärnfalk i Friends får också var sitt mentalt, rött, varmt kramhjärta från mig. De båda töserna är bara hur coola, avspända och go'a som helst. Humor har de också.

När det gällde musiken var det inget snack.

Gissa om det känns skönt att äntligen få skriva det här: Rätt låt vann.

Kikki, Bettan & Lotta for presidents!

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons