Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ger aldrig aldrig upp hoppet

Annons

Läget är ytterst allvarligt nu. Det är ständigt krig. Krig som knäcker familjer, soldater, barn och vuxna. Det är inte ovanligt att tioåringar kissar på sig och har ständig ont i huvudet och magen. Många barn frågar: "Varför säger palestinierna att det är deras land? Och varför respekteras inte FN:s beslut?"

- Det är fruktansvärt att barnen så tidigt börjar dela in världen i vänner och fiender, säger mor. Varför kan man inte leva i grannsämja som förr? Glädjen är helt borta nu. Och nu kom det ytterligare en händelse Yassins död som har skakat om hela världen. Nu förväntas det en våldsvåg av en kompakt vrede som tar sig uttryck i fanatism som odlas upp systematiskt.

Mor fortsätter att berätta bekymrat. Gatorna är tomma. Människor, turister och investeringar uteblir. Export och import minskar och arbetslösheten stiger. Finns det någon som talar om för världen hur vi har det?

Man bara hör hur myter sprids i dagens infekterade mediedebatt om Israel och Palestina. Fakta saknas allt som oftast eller tas ut ur sitt sammanhang. I konflikten är israelerna relativt anonyma. Israels offer är köns- och ansiktslösa och den verkliga vardagen beskrivs aldrig för världen. Detta är en ond cirkel. Hade man bara vetat hur vi har det?

Vi håller oss borta från shoppingcentrum och andra former av folksamlingar där man känner sig utsatt och det finns hela tiden vetskapen att det ofattbara kan hända utan förvarning.

- Kom inte nu, upprepar hon. Det är tryggt att veta att du är där. Det är tryggt att inte behöva oroa sig även för dig. Det räcker med dina bröder, systrar, kamrater och grannar. Bomben kan smälla när som helst och hur som helst. Och det mest tragiska är att det handlar om martyrskap som är bisarrt och obegripligt. Ett inslag av människooffer som ett obarmhärtigt utnyttjande av vidskepliga och lättledda människors desperation.

I stället för att på allvar ta itu med det palestinska pariarkatets grundläggande problem.

- Minns du den tiden då många palestinier var här och plockade persikor, vindruvor och hjälpte grannar med trädgårdar, frågade hon? Palestinierna behövdes och israels ekonomi blomstrade. Det som händer nu är att många av de arabiska barnen, särskilt i byarna, växer upp som analfabeter och i fattigdom och därför lockas de till att bli martyrer. Konflikten är vår förlust också.

Vi är fråntagna vår trygghet, glädje och är betydligt fattigare än förr. Det är nästa generation som får betala det höga priset för denna konflikt. Jag säger inte att det är ens fel att två träter. Men vem är beredd att ta ansvaret?

Och jag menar i handling. Var finns viljan i allmänhet och i synnerhet från omvärlden? Att fördöma är att förenkla.

- Det är handlingen som räknas, säger hon med en ledsam röst när hon lägger på luren.

Det känns tungt och ensamt att tillhöra ett folk som ingen verkar visa empati för. Men det gäller att inte ge upp hoppet.

KATARINA GUSTAVSSON

Mer läsning

Annons