Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är trött på alla fel om vargen

Annons

Jag är jägare, djurägare, hundägare, glesbygdsbo, djur- och naturvän, boende i ett område med björn, lo och varg. Jag tillhör alltså samtliga minoriteter som är "osakliga, pratar i egen sak, tror på vandringssägner och är rädd för rovdjur". Jag har mist tamdjur på bete, björnen var hungrig och tog sig ett mål mat, länsstyrelsen betalade räkningen och jag blev inte vidare upprörd. Jag har aldrig mist jakthundar på grund av vådaskjutningar eller trafik, ej heller på grund av rovdjur.

Jag jagar med mina hundar lösa och räknar kallt med att något av ovanstående kan inträffa. Kan jag straffas för att jag gör detta medvetet om vad som kan inträffa?

Jag har bott i mina fäders hemtrakter i drygt 50 år, och blivit upplyst om att vargen blev utrotad i förra seklets början. I slutet av 1970-talet fick jag se något som varken min far eller farfar (jägare och skogsarbetare) fick se under sin livstid, nämligen varg, inte en utan flera gånger. Vargspår observeras varje vårvinter. Enligt uppgift (av Naturvårdsverkets "experter") ska dessa djur alltid ha funnits i gränstrakterna Värmland-Dalarna-Trysil. Utan att ha observerats under två hela generationer. Tillåt mej att tvivla en liten smula, utan att för den skull ta heder och ära av mig för den skull.

Jag finner det konstigt att det nu påstås att det förekommit observationer hela tiden fram till när gemene man kunde konstatera att det kommit varg till trakten. Det måste ju ha varit en fjäder i hatten att som förste man kunna gå ut med den uppgiften, att det fanns varg. Kan det möjligen vara en något sentida vandringssägen som uppkommit för att skydda de plötsligt upppoppade vargpopulationerna i utpekade lämpliga ställen för utplantering på tidigt 70-tal.

Jag har full förståelse för att det i trakter där det finns många rovdjur uppstår en viss maktlöshet hos invånarna då de ej får försvara sin egendom, tamdjur och hundar. Vi har ju fått rådet att jaga med hundarna i band och ha herdar med djuren på bete. Det hade man minsann förut, men glöm då inte att förut hade herdarna i uppdrag att skydda djuren för olika faror, typ rovdjur. Som jägare har jag också tröttnat på de felaktiga uppgifterna som cirkulerar i ett otal insändare, att Jägarförbundet får 50 miljoner kronor av staten varje år. Sanningen är den att varje jägare betalar 200 kronor i statligt jaktkort, en ungefärlig summa per år på cirka 65 miljoner kronor till jaktvårdsfonden (staten). Av den summan har de senaste åren cirka 45 miljoner betalats tillbaka till Jägarförbundet. En icke föraktlig summa av jägarnas pengar går varje år till viltforskningen, typ märkning och spårning av varg och björn. (Staten och länsstyrelse tar också en icke föraktlig summa i arrende för sina jaktmarker. Undrar var dom pengarna tar vägen.)

En fråga jag heller inte fått svar på är var redovisningen av den DNA-undersökning av döda vargar för att utröna släktskap och härstamning tog vägen. Kan det bero på att det kom fram för mycket kontroversiella uppgifter? Till sist ställer jag mig frågan hur det är möjligt att få till stånd ett husundersökningstillstånd på två dagar, när det gällde en rävvaktarkoja, när det tog mer än en månad då det gällde ett misstänkt mord. Finns det särskilda regler för rävvaktarkojor? Jag har skyndsamt rivit min koja, annars hade jag kanske varit en presumtiv vargskytt.

Och hur kan man med visshet säja, att det tjuvskjutits åtta vargar i Äppelbo-Tyngsjöområdet, då vargarna bara försvunnit och ingen död varg hittats, varken tjuvskjuten eller död genom märkning. Vargarna har kanske återvänt till de trakter där de uppehöll sig dolda i 70-80 år, för att få lugn och ro. Det tycker jag att man skall ha rätt att begära, även om man går på två ben, är glesbygdsbo och jägare.

Ej rädd för vargen,

men för dess tillskyndare

Mer läsning

Annons