Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag är tacksam för åren med Johan..."

Annons

Det har nu gått tre år sedan familjen förlorade elvaårige Johan. Som första barn i Falun fick han hjälp med smärtlindring och vård hemma, så att han slapp vara på sjukhus den sista tiden.

- Jag tror att Johan visste att han skulle dö, även om vi aldrig pratade om det. Det hade känts som ett övergrepp, säger Karin.

Johan var fyra år när han blev akut sjuk under en fjällresa med familjen. Snart stod det klart att han hade en stor hjärntumör. Efter operation och behandling, med både cellgifter och strålning, såg det ut som om Johan skulle bli helt frisk.

- Tiden går, men så börjar man ana att det är något som är fel, säger Karin.

I augusti 1998 kom beskedet att hjärntumören var tillbaka. Ny operation och tuff behandling, men till slut fanns inget mer att göra.

- Johan fick dö hemma, på sina egna villkor. Lugnt och tryggt, och långt från sjukhusslammer och vita rockar. PAH-teamet (se fotnot) var ett fantastiskt stöd för hela familjen.

- Ute var det högsommar och så varmt och vackert, minns Karin.

Familjen kunde själv ta hand om Johan. Mamma, pappa, storasyster och lillebror fick klä

honom, knäppa knappar och lägga några saker i kistan.

- Sorgen går aldrig över, säger Karin. Den kommer i sjok. Någon har sagt att sorgen kan vara randig, och det stämmer verkligen.

Genom alltihop har familjen fått mycket stöd. Från släktingar, vänner och genom Barncancerföreningen. Det blir också tydligt att elvaårige Johan hade en egen värld, med egna vänner och relationer.

- Kompisarna har egna minnen och kan berätta saker om Johan som vi inte visste. Radion kan spela en låt och så säger en av kompisarna: "Den här låten gillade Johan".

INGER WALLIN

Mer läsning

Annons