Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jack Råstedt och jag

Annons

Den sommaren var väldigt het och jag hade inget särskilt för mig om lovdagarna, så jag började att läsa en bok. Det råkade vara Ulf Lundells "Jack".

Jag vet inte om jag kan kalla den för en milstolpe i mitt liv, men Lundells debutroman var definitivt en stoppskylt på vägen

genom tonåren.

I dag, tio år senare, tycker jag fortfarande om Jack Råstedts rastlöshet; hur han i berättelsen verkligen försöker hitta en stabil grund att stå på, men gång på gång faller tillbaka i sitt egentligen meningslösa liv.

En ung dam sa en gång att hon tänkte på mig när hon läste om Jack.

"Ni har samma attityd. Har drömmar och struntar i vad folk tycker och tänker."

Vi satt uppkrupna i en soffa den gången, det var P-A-R-T-Y, P-A-R-T-Y före en gymnasiefest och Doors rumlade i högtalarna och om jag inte redan då hade

varit så feg av mig hade jag strukit hennes blonda hår bakåt och berättat hur jäkla snygg hon var och att jag ville kyssa henne, men jag fick bara ur mig ett famlande tack och gick på muggen.

Hon är sen länge borta ur mitt liv. Numera bor hon i Stockholm och senast jag hörde nåt från henne hade hon träffat en kille som hon brydde sig väldigt mycket om och att hon tyckte att det var synd att det var slut mellan mig och Henne, som hon kände lite sådär.

Det är Lundell och jag i kväll, som så många gånger tidigare.

Jag sitter i fåtöljen; han hänger på väggen. Abris sköt bilden från höften en sommarkväll i Sammilsdal för snart tre år sen. När solen gick ner över scenen såg allt ut som en midsommarnattsdröm, trots att det var i början av augusti.

Det räcker med att kasta en

sekundsnabb blick på fotot, man ser ändå hur svetten bryter fram ur Ulfs hårfäste och man hör honom sjunga rader ur "En fri man i stan": "Allt jag har saknat, det har vaknat".

Jag vet inte hur många gånger jag har spelat den låten, hur många gånger jag har gjort en duett med honom i refrängen, hur många gånger jag har förstått att det är sanningar han berättar.

En period, du kanske minns, det var tidigare i år, lyssnade jag bara på Lundell och soul. Jag hade insett att jag kanske verkligen tyckte om Henne mer än vad jag hade vågat erkänna för mig själv.

Så många hade försökt att säga mig det, men jag slog ifrån mig och... ja, jag går fortfarande en hård match.

Och det är hårt att höra min hjälte säga: "Res dig ur soffan / Hittar du vägen ut? /.../ Du vet att du måste hitta ett nytt liv".

För det ringde alldeles nyss. Det var Hon och vi hade inte mycket att säga varann.

Och för övrigt...

...är det många sugarpies på stans uteservingar just nu.

...mejlar läsare och berättar att jag verkligen missade nåt förra helgen. Jakob Hellman, popundret som helt plötsligt klev upp ur det stora blå, lär ha varit fantastisk. Shit.

...sa Jan O Karlssons "den där jävla Texasgubben" om George W. Bush, sen röt Magnus Normans "apjävel, idiot och pucko" till en motståndare i Paris-tennisen. Och folk kallar oss svenskar lagom...

Eenergi:

Kent (rock'n'roll)

Oenergi:

3-3 mot AIK (Djurgården borde givetvis ha vunnit derbyt i måndags).

Mer läsning

Annons