Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ja = 252 miljoner, Nej = 119 miljoner

Annons

Genom att statsminister Göran Persson, som den taktiker han är, fått de starkt EMU-kritiska socialdemokraterna Margareta Winberg, Marita Ulvskog och Leif Pagrotsky, att i sitt regeringsarbete lojalt medverka till att valutaunionen blir ett lyckosamt projekt, är det följdriktigt att de tre ministrarna godtagit propositionens olika förslag med förekommande motivtext.

I propositionens avsnitt "3.2 Partiöverläggningar" redovisas bland annat följande av ja-partierna, fp, kd, m och s kategoriska ställningstagande: "Röstsedeln ska ha följande innehåll:

Folkomröstning. Anser du att Sverige ska införa euron som valuta"

Här framgår inte att nej-partierna, c, mp och v ville att valsedeln skulle förtydligas med att man därmed tar ställning till frågan om Sverige ska gå med i EMU.

Vidare resulterade partiöverläggningarna bland annat i följande överenskommelse när det gällde fördelningen av de 120 miljonerna i kampanjbidrag:

"kampanjorganisationer, 90 miljoner kronor och riksdagspartierna, 30 miljoner kronor.

- Bidraget till partierna ska fördelas så att varje parti får en miljon kronor i grundstöd. Resterande bidrag fördelas proportionellt efter partiernas storlek.

- Kampanjen på nej-sidan får 48 miljoner kronor och kampanjen på ja-sidan får 42 miljoner kronor."

Med hänvisning till vad som framkommit vid partiöverläggningar innehåller propositionens förslag i lagtext att valsedeln ska ha det utseende ja-partierna bestämt.

Med ledning av dessa överläggningar föreslås vidare att de 30 miljonerna till partierna ska fördelas på följande sätt:

socialdemokraterna 10,499 miljoner

moderaterna 4,611 miljoner

folkpartiet 4,151 miljoner

kristdemokraterna 3,185 miljoner

vänsterpartiet 2,978 miljoner

centerpartiet 2,449 miljoner

miljöpartiet 2,127 miljoner

När det gäller fördelningen av återstående 90 miljoner kronor av kampanjbidragen är propositionstexten inte lika kategorisk. Sålunda heter det att kampanjorganisationerna på nej-sidan bör få 48 miljoner kronor medan organisationerna på ja-sidan bör få 42 miljoner kronor.

De 6 miljonerna högre beloppet till nej-sidan motiveras med "...förhållandet att bidraget till riksdagspartierna till övervägande del går till partier på ja-sidan..."

Med den här förslagna fördelning av kampanjkostnaderna 120 miljoner kronor, skulle ja-sidan få sammanlagt 64, 446 miljoner kronor medan nej-sidan får nöja sig med 55,554 miljoner kronor.

Utöver dessa särskilda kampanjbidrag bör beaktas partiernas möjligheter att använda stora delar av partistödet för år 2003 i folkomröstningskampanjen.

För ja-partierna beräknas det uppgå till 188 miljoner kronor och för nej-partierna rör det sig om 64 miljoner kronor.

Med ja-partiernas sammanlagda partistöd på 188 miljoner kronor och kampanjbidraget på runt 64 miljoner kronor är det faktiska läget att dessa partier under folkomröstningsåret har att röra sig med 252 miljoner kronor medan motsvarande belopp för nej-partierna är 119 miljoner kronor.

Tillsammans med de ekonomiska resurser svenskt näringsliv och en överväldigande del av svensk fackföreningsrörelse kommer att satsa för ett ja till EMU, är det fråga om mycket stora belopp som ja-sidan kommer att förfoga över för att med tv-reklam och andra kampanjinsatser föra ut sitt budskap.

Ett sätt att i någon mån rätta till denna ekonomiska obalans vore att riksdagen beslutade att hela statliga bidraget på 90 miljoner kronor går till nej-sidans kampanjorganisationer.

SVANTE PEDERSSON

Mer läsning

Annons