Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intressant, smart, roligt och sorgligt

Annons

Så är inte fallet. När Henrik Ståhl besöker sommarskolan i Falun möts han av en entusiastisk publik. Whiteboardtavlan är rekvisita i pjäsen om hur han mobbades från ettan till nian.

- Så här varmt har jag aldrig spelat, säger Henrik, och syftar på temperaturen i rummet. Det får stå som metafor för stämningen.

Ena stunden drar Henrik ner skrattsalvor för sin imitation av mobbarna som blodtörstiga dinosaurier, nästa parodierar han sej själv när han försökte se intressant, smart och rolig ut.

Det finns gånger när ingen skrattar. Som när Henrik ligger på ett bord, fasthållen av mobbarens händer som trycker hårdare och hårdare mot bröstkorgen.

I dag mår Henrik bra, även om mobbningen lämnat spår av osäkerhet. Han tror inte att han varit den han är i dag om inte föräldrarna stöttat honom.

Efter pjäsen sitter Henrik på scenkanten och pratar med ett gäng elever. Han berättar att ordet mobbning knappt fanns under hans skoltid.

- Det kallades bråk, bus eller konflikt.

Henrik tror att skolan var rädd för att blanda sig i. Han beskriver hur ansvaret flyttades fram och tillbaka. Det enda som hände var att mobbarna tvingades be om ursäkt, för att senare återuppta mobbningen med förnyad kraft.

- Man måste lyssna. Om man inte känner sina elever har man inte en chans, säger Henrik.

Kunde du skratta åt det som du gör idag?

- Det var ett av mina vapen.

Ett annat vapen var språket. Genom att säga något konstigt kunde Henrik skrämma bort mobbarna - innan de lärde sej att blunda för att slippa möta Henriks blick när de slog.

Henrik spinner vidare på ämnet språk. Han tror att vi använder ord som typ och liksom för att vi är rädda att vara rakt på sak.

En kvinna kommer in och frågar om Henrik ska ha något i kafeterian?

- Ja, en kaffe och typ en loka.

Alla skrattar.

- Annars känns det ju som att jag säger "GE MEJ EN LOKA!"

MARIT FAHLANDER

Mer läsning

Annons